Debatt: Redaktionens svar

Utmärkt! Ett av våra syften med Scandias temanummer var att skapa debatt kring historievetenskapens och historikerns samhällsroll. Vi har därför med glädje tagit emot Peter K. Anderssons inlägg, där dessa frågor diskuteras med ett uppriktigt och uppfriskande engagemang.

Andersson har flera viktiga poänger, inte minst att historievetenskapen bör stå fri från snäva definitioner av vad som utgör ”nyttig” forskning och att den inte får bli en trendstyrd och ängslig verksamhet. Vad som däremot är svårare att förstå i Anderssons text är varför en diskussion av historievetenskapens samhällsroll förutsätts hänga samman med ett ensidigt framstegs- och nyttotänkande. Denna slutsats kan man bara nå om man själv definierar nytta på det snäva sätt som Andersson vänder sig mot i sin text. Så varför göra det?

Historievetenskapens samhällsroll – eller nytta – kan upplevas och definieras utifrån en mångfald olika perspektiv, vilket framgår såväl i artiklarna i Scandias temanummer som i de andra skrifter Andersson nämner i sin text. Den kan till exempel bestå i just det som Andersson efterlyser: ett kritiskt ifrågasättande av de tendenser som man anser vara skadliga i samhället. Om det är just ordet nytta som väcker tveksamma associationer – något som för övrigt diskuteras i temanumrets inledning – kan man hellre använda begreppen betydelse eller mening.

Att söka mening i det man gör är ett grundläggande behov hos människan; inte minst är det viktigt för känslan av att vara del i ett större sammanhang. Historiker är, oavsett hur man ser på detta faktum, delar av ett sådant större sammanhang, nämligen det samhälle de lever i. Den speciella kompetens som historiker besitter övas in och praktiseras i ständig dialog med omgivningen. Det vore märkligt att aldrig reflektera över hur denna kompetens ser ut eller hur den kan användas i en kontext som ligger utanför en själv. Det är inte detsamma som att hänfalla åt banaliteter och lättköpta poänger. Det är tvärtom att ta sin uppgift på allvar. Det historiker gör har ofrånkomligen en mening och betyder något, oavsett om vi vill eller ej. Att diskutera vilken denna mening är eller bör vara borgar för en självständig och dynamisk verksamhet som också kan spela en viktig roll i det offentliga livet.

Vi har svårt att hålla med Andersson om att distansen mellan akademin och världen utanför är något nödvändigt och gott. Är historieforskning bara självbespegling? Att ta sin samhällsroll på allvar, att diskutera hur denna kan och bör se ut, innebär inte att man intar en defensiv hållning. Tvärtom är det en aktiv ambition att ge mening och betydelse åt historisk forskning, både för den enskilde forskaren och i ett samhällsperspektiv. ”Vi får aldrig förledas att tro att vi har kommit fram till tänkandets mål” skriver Andersson. Det har han alldeles rätt i – att mana till ödmjukhet och reflektion är en av historievetenskapens viktigaste uppgifter i vår samtid. Vad är det om inte nytta?

Cecilia Riving, för temanumrets redaktörer