Frank Ankersmit - intervju av Simon Larsson

Frank Ankersmit, född 1945, är emeriterad professor i historieteori vid universitetet i Groningen och grundare av tidskriften Journal of the Philosophy of History. Han betraktas som en av världens ledande historiefilosofer. Avhandlingen Narrative logic. A semantic analysis of the historian's language från 1983 exemplifierar den typ av problemområde som Ankersmit vanligtvis förknippas med: de filosofiska villkoren för historieskrivning. Ankersmit har även två andra stora intresseområden: estetik och politisk filosofi. I hans författarskap finns det många påtagliga konvergenser mellan dessa områden. Böckerna Political representation och Historical respresentation, bägge utgivna 2001, samt Sublime Historical Experience utgiven 2005 exemplifierar detta. Han har även varit politiskt aktiv i Nederländerna i det liberalkonservativa VVD (Volkspartij voor Vrijheid en Democratie). I egenskap av senior rådgivare för forskningsprogrammet Tid, minne, representation besökte Ankersmit Södertörns högskola. Det gavs då tillfälle för en intervju. 

I över tre decennier har den historieteoretiska diskussionen dominerats av problemet kring hur historikerns språk förhåller sig till den historiska kunskapen. Är språket ett genomskinligt fönster mot hur historikern rekonstruerar den historiska verkligheten? Eller är språket en värld för sig med egna lagar och mekanismer, som egentligen spelar långt större roll än arbetet med källorna för historieskrivningen? Är den historiska kunskapen i själva verket en produkt av historikerns språk snarare än av empiriskt arbete? Diskussionen har länge haft karaktär av skyttegravskrig. Efterhand har en grupp historieteoretiker vågat sig ut på fältet för att försöka komma överens. Här är Frank Ankersmit ett av de centrala namnen. Det Ankersmit, Chris Lorenz, John Zammito och några till verkar kunna enas om, är att det är ohållbart att hävda att den sammanhängande historiska texten skulle vara en oproblematisk avspegling av historiska bevis. Men de är också överens om att historiker faktiskt konstaterar och i hög grad baserar sina framställningar på fakta. Fokus ligger dock inte på detta längre, utan på hur de historiska texterna fungerar och vilken prioritet själva skrivandet skall tillskrivas i kunskapsprocessen. Om en text bestående av idel sanna påståenden klipps isär och påståendena omarrangeras – då förändras textens mening på ett grundläggande sätt. Till skillnad från konstaterbara fakta – deskriptioner – så utgör texterna gåtfulla helheter – Ankersmit kallar dem historiska representationer. En av hans poänger är att representationernas stora betydelse inte behöver innebära en relativisering av den historiska kunskapen. Ankersmit menar istället att de är en förutsättning för historisk kunskap. Representationerna är inte ”bara” språk eller berättelser utan har samma ontologiska status som enskilda fakta. De tillhör världens inventarier. Ankersmit är också en av dem som menar att historismen sådan den utvecklades under 1800-talet erbjuder en underskattad infallsvinkel på vad historieskrivning egentligen innebär. Ankersmit definierar historism som en gång Herder och Ranke: sanningen om en företeelse ligger i dess historia. Hans nya bok: ”Meaning, truth and reference in historical representation” är anlagd som ett sätt att använda modern historieteori för att återupprätta historismen. Den första frågan, när jag träffade Ankersmit, gällde hans nya bok.

SL: Utgör orden i titeln på din nya bok en slags prioritetsordning?

FA: Ja det stämmer. Mening är det viktigaste ordet, sedan sanning, därefter referens.

SL: Men vad är då mening? Är det en subjektiv föreställning?

FA: För att förstå vad en historisk representation är måste man låta mening vara något grundläggande och samtidigt odefinierat. ”Sanning” och ”referens” finns bara i system av betydelser, men alla sådana system behöver en position att utgå ifrån. Det är ett inte ovanligt grepp i filosofin att man låter den grundläggande termen vara odefinierad. Donald Davidson låter till exempel sanning vara odefinierat i sin filosofi. Man vinner därmed en rad pragmatiska fördelar, inte minst undviker man problemet med infinit regress.

SL: Du har sagt att det inte finns något sådant som meningslösa historieböcker?

FA: Ja, det stämmer.     

SL: Men jag har, i likhet med många tror jag, gjort erfarenheten av att ha läst en meningslös historiebok då och då.

FA: Vilka böcker tänker du på?

SL: De riktigt misslyckade böckerna.

FA: Men det gick väl att sammanfatta vad de handlade om?

SL: Nej. Det finns historieböcker präglade av expanderande och sönderfallande lärdom. Böcker utan struktur.

FA: Jag kan nog hålla med dig där. För att en bok skall ha mening måste den skapa sammanhang i en särskild del av det förflutna. Det är bokens egen struktur som gör det möjligt för den att ge struktur åt det förflutna. Även sanna påståenden blir ingen meningsfull text om de kombineras godtyckligt.

SL: Vilka var de viktigaste impulserna under din studietid?

FA: Jag studerade historia under 1970-talet. Min lärare i historia var oerhört bra. Han lät den politiska filosofins historia utgöra det genomgående temat i sin undervisning. Det är nog hans förtjänst att jag skrivit flera böcker om politisk filosofi. Efter historia gick jag över till renodlade filosofistudier. Filosofiämnet präglades då av logik och språkfilosofi. Fenomenologi var ett okänt begrepp och de enstaka hegelianerna och marxisterna togs inte på allvar. 

SL: Hur ser relationen ut mellan din teori om historieskrivning och den praktiskt arbetande historieforskningen? Finns det någon sådan relation?

FA: Jag har i huvudsak intresserat mig för vilka utmaningar mot språkfilosofin som finns implicit i historieskrivningen. Jag har aldrig haft som utgångspunkt att historieskrivningen bör förbättras utifrån mitt tänkande. Det är inte ovanligt att historiefilosofer påpekar att historiker går till väga på fel sätt och att de bör ändra på sig, men det är en säker metod att göra sig löjlig. Jag har en stor tilltro till det sätt disciplinen utvecklas.

SL: Men typiska postmodernister som Keith Jenkins och Alun Munslow vill ju faktiskt attackera och dekonstruera historieskrivningen?

FA: Ja, det vill de. Men det där är inte längre ett fruktbart bidrag till historiens filosofi.

SL: Chris Lorenz, (professor i historiefilosofi i Amsterdam) har gjort flera försök att kritisera ditt tänkande. Lorenz är en stark talesman för samhällsvetenskapligt inriktad historieforskning. Ser du dig själv som talesman för konkurrerande alternativ till den samhällsvetenskapligt inriktade historieforskningen?

FA: Jag var en stark förespråkare för Chris Lorenz bok Konstruktion der Vergangenheit och böcker av den kalibern är naturligtvis alltid behövliga. Men Lorenz är också ett utmärkt exempel på en historiefilosof som på ett otillbörligt sätt vill tillrättavisa historiker. Det är en inställning som jag inte delar. Att säga att historiker skall göra det ena och inte det andra leder bara till ensidighet.

SL: Men den samhällsvetenskapligt inriktade historieforskningen var från början starkt polemisk till vad man kallade historismen. Huvudsyftet för din nya bok säger du ju vara att återupprätta den rankeanska historismen och översätta denna till modern historieteori. Med tanke på den historiografiska laddning som begreppet historism trots allt har, kan du verkligen säga att du håller dig helt neutral till vad historiker sysslar med?

FA: Det finns ingen motsatsställning mellan den samhällsvetenskapligt inriktade historieforskning som Lorenz pläderar för och den historistiska modell jag företräder. Tvärtom så passar den bra in. Det enda angreppssätt som inte är förenligt med historism torde vara New Economic History i Robert Fogels och Douglas Norths anda. Jag har ingenting emot den typen av forskning, men jag kan inte se det som ett sätt att skriva historia.

SL: Men hur ser du på historismens egen historia? Det finns ju ett hävdvunnet perspektiv, formulerat bland annat av Friedrich Meinecke i Die Entstehung des Historismus från 1936, där historismen är en specifikt tysk kulturprodukt som står i motsättning till västerländsk rationalism. Detta perspektiv har ju efter andra världskriget gjort historismen oerhört komprometterad. Jag tänker till exempel på en historiografisk klassiker som Georg Iggers The German conception of History från 1968. De som vill rehabilitera historismen gör ju ofta detta genom att försöka ”avnationalisera” den.

FA: Jag tycker nog att Meineckes perspektiv är korrekt i den bemärkelsen att historismen uppstår hos tyskar som Chladenius och Schleiermacher för att sedan utvecklas av Wilhelm von Humboldt och Ranke.

SL: Men hit hör också frågan om historismens relation till upplysningen. Hur ställer du dig där. Brott eller fortsättning?

FA: Jag tror att det är en form av fortsättning och jag ansluter mig till Gadamers synsätt enligt vilket den historiska världen upptäcks i och med att upplysningsperspektivet breddas och blir mer sofistikerat. Jag menar att den tyska idealismen och den tyska romantiken bidrog till större öppenhet inför kulturella fenomen och till en oerhörd fördjupning av det historiska perspektivet.

SL: Georg Iggers sa en gång att det är varje historikers plikt att kritisera varje annan historiker sönder och samman. Anser du att detta är ett fruktbart ideal för intersubjektiv kommunikation?

FA: Nej! Men det beror väl på hur han menar förstås. Bråk är inte bra, men vi måste ha diskussion. Du berättade tidigare om konflikterna i det skandinaviska historikersamhället och hur danska historiker till slut gjorde upp i rättsalen. Jag har själv varit inblandad i liknande saker. I en artikel som jag skrev för tidskriften Rethinking History sa jag en del saker om C. Behan McCullagh och när han fick reda på detta så hotade han med att skjuta mig och delar av redaktionen. Jag ville gå vidare med artikeln och rådfrågade därför advokater. De menade att jag förmodligen skulle vinna om åtalet skedde i Storbrittanien, där tidskriften har säte. Men det visade sig senare att åtalet skulle ske i Nederländerna och att jag därmed inte skulle ha några utsikter att få honom fälld. Tidskriften ville heller aldrig gå vidare med detta, utan man bad mig dra tillbaka artikeln, vilket jag tillslut gjorde.

SL: Det var ju ett nederlag för det fria ordet. En skillnad mellan historievetenskapen och ämnen som sociologi och filosofi är att historievetenskap i väldigt liten utsträckning har några ”klassiker” som man återvänder till och diskuterar på nytt. Varför tror du det är så?

FA: Det har inte alltid varit så utan kontinuiteten bröts efter andra världskriget. Historismen blev då kopplad till hitlerismen. Iggers bok som du nämnde var viktig här.

SL: Men är det inte ostrategiskt av dig att betona historismen som något specifikt tyskt?

FA: Själva anklagelsen att historism och hitlerism skulle hänga ihop är löjlig. Den går tillbaka på att historismen leder till subjektivism och moralisk realativism.Vad man än kan säga om Hitler och hans gäng så måste man ju erkänna att de inte var moraliska relativister. Tvärtom hade de en mycket entydig – om än dålig - moralisk standard. Jag tror att de personliga upplevelserna i alltför hög grad kastat sin skugga över detta område. Inte minst gäller detta Georg Iggers. Som jude tvangs han ju fly Tyskland tillsammans med sin fru Wilma.

SL: En tidig försvarare av historismen var ju den tyske historikern Thomas Nipperdey.

FA: Ja, jag träffade honom några gånger. Han intog alltför mycket av en läktarplats, tänkte sig svävande över diskussionen och dog sedan ung. Han utarbetade heller aldrig något substantiellt historieteoretiskt arbete så det är svårt att ta ställning till hans åsikter. Det finns dock ett stort anlagt försök till rehabilitering av historismen i Tyskland. Jag tänker här främst på Jörn Rüsen och Horst Walter Blanke. Men som historieteoretiker är Rüsens hela diskussion alltför präglad av den tidigare anklagelsen om amoralism. Han söker sig hela tiden tillbaka till ett upplysingsideal, till en naiv tro på framsteg och mänsklighetens gemenskap. Det är historism för honom.

SL: Jörn Rüsen har faktiskt en hel del anhängare bland svenska historiedidaktiker, och man  måste nog erkänna att det går bra för dem. Bland annat har man lyckats att återigen få in historia som kärnämne i den svenska skolan Förhoppningen att historien ger uppbyggliga moraliska lärdomar är ett tema i tiden och ett argument som politiker förstår.

FA: Ja, det kan jag tänka mig. Men när jag hör Jörn Rüsen tala kommer alltid en känsla från barndomen över mig. Det känns som om jag sitter i kyrkan igen och lyssnar till pastorn. Men han har inte gjort historismens sak starkare.

SL: Okej professor Ankersmit. Tack för intervjun, och lycka till med återupprättandet av historismen.

FA: Tack.

 

Intervjun med Frank Ankersmit gjordes av Simon Larsson.