USA # 6: På spaning efter barndomen

Ytterligare några dagar av mitt USA-äventyr har passerat. Nu har jag hunnit med att gå på ishockey (universitetet sålde rabatterade biljetter till Philadelphia Flyers) och driva runt en del på stan. Till helgen ska jag försöka hinna besöka några av stadens museer också.

Men jag har också arbetat, förstås. Jag är alltså på institutionen för childhood studies vid Rutgers. Eftersom jag forskar om barn- och ungdomsrörelser har jag tänkt att det vore nyttigt att bekanta mig lite närmare med forskning inom det barn- och ungdomsvetenskapliga fältet.

Hittills har detta varit mycket givande. Fältet är närmast ohämmat ämnesöverskridande. Här ryms litteraturvetare, etnologer/etnografer, jurister, filosofer, historiker, utbildningsvetare och sociologer. Förra veckan var jag på ett seminarium om mormonernas barnlitteratur på 1800-talet (och fick bland annat lära mig att de utvecklade ett eget alfabet på 1800-talet, det så kallade deseret-alfabetet). I går var jag på ett seminarium om queera storstadsungdomar, upplevelser av våld och street culture. Det senare var en gripande och stundtals skrämmande text om hot och våld, men som också behandlade det problematiska i tendensen att betrakta queera ungdomar som antingen offer eller som ”överlevare”, i bemärkelsen att det på något sätt skulle vara en uppbygglig erfarenhet att genomgå och överkomma våld, glåpord och liknande.

Tre grundläggande iakttagelser om childhood studies så här långt:

1. Viljan att avessensialisera (de-essentialize) är stark. Det vill säga, childhood studies i dag präglas av en ansats att vilja dekonstruera ”det naturliga barnet”, ”det oskyldiga barnet” och andra normerande föreställningar om barndom.

2. Det är viktigt att skilja på barn och barndom (child/childhood). Barndom betraktas i mångt och mycket som vuxnas föreställningar om vad det borde innebära att vara barn. Därmed riskerar föreställningar om barndom att begränsa eller tysta ner barns erfarenheter.

3. Det intersektionella perspektivet är starkt. Att se har klass/genus/ras/ålder samverkar i konstruktionen av barndom återkommer ständigt. Detta handlar förstås om ett förhållningssätt, ett val av perspektiv, som gör det svårare att ta den enkla vägen och bara se till exempelvis klass. Men hur denna ”samverkan” sker är givetvis inte alltid så enkelt att operationalisera i praktiken.

Jag har också försökt skaffa mig en överblick över hur institutionen fungerar i praktiken. Studenterna är förstås indelade i undergraduates och graduates (”grads”), där den senare gruppen inkluderar både masterstudenter och doktorander. Doktorandernas anställningar verkar finansieras på lite olika sätt, men vanligt verkar vara att de får stipendium i utbyte mot att de gör viss institutionstjänst (exempelvis som teaching assistants - TAs). Först genomför de några terminer med kurser (jag lite osäker, men tror att det rör sig om tre eller fyra terminer). Därefter formulerar de sitt avhandlingsprojekt och ska sätta igång att skriva avhandling. Detta arbete sker, som jag förstått det, till stor del på egen hand och avhandlingsförfattarna verkar inte vara berättigade till någon arbetsplats. De man träffar i korridorerna verkar huvudsakligen vara de doktorander som tar sina kurser.

Spontant gillar jag idén att doktoranderna inte verkar ha formulerat sina avhandlingsprojekt när de börjar sin forskarutbildning. Det ger ju möjlighet att navigera fram till ett ämnesval utifrån de kurser man läser under utbildningens gång (och de diskussioner man har med sina kollegor och andra!).