Tid och historia i Tom Stoppards "Arcadia"

I går såg jag en fantastisk uppsättning av Tom Stoppards ArcadiaThe Lantern Theatre i Philadelphia. Pjäsen beskrivs som "en av de senaste 20 årens viktigaste dramer" och Breit Leithauser från The New Yorker anser den vara den viktigaste engelskspråkiga pjäsen sedan Becketts "I väntan på Godot".

Det är lätt att förstå varför. Arcadia är full av humor, men slutar i gränslandet mellan komedi och tragedi. Replikerna är kvicka, tankvärda och mycket lärda. Publiken bjuds på en intellektuell utmaning där frågor om matematik, fysik, filosofi, historia och landskapsarkitektur vävs samman. Pjäsen är så smart att det nästan gör lite ont.

Ta referenserna till Goethes Valfrändskap som exempel. Eller hur resonemang om termodynamikens andra lag, kaosteori och fraktaler placeras in i en större diskussion om förnuft och känsla, vetenskap och filosofi, tid och historia. Eller referenserna till haren och sköldpaddan.

Maxwell Eddy som Septimus Hodge och Alex Boyle som Thomasina Coverly i Lantern Theater Companys produktion av ARCADIA, Foto: Mark Garvin.

Arcadia utspelar sig i ett rum på herrgården/slottet Sidley Park i England i början av 1800-talet samt i nutid. Handlingen skiftar mellan de två tidsperioderna. I den äldre tiden får vi framför allt följa det matematiska geniet Thomasina Coverly, godsägarfamiljens 13-åriga dotter (och en karaktär som jag gissar har hämtat inspiration från Lord Byrons dotter Ada Lovelace) samt hennes privatlärare Septimus Hodge - vän till poeten Lord Byron.

I nutid kretsar handlingen kring fyra karaktärer. Den rationella, förnuftiga Hannah Jarvis, författare och akademiker som rest till Sidley Park för att skriva en bok om Sidley Parks trädgård och den okände eremit som bodde i trädgårdens eremitage under tidigt 1800-tal. Vidare Bernard Nightingale, fåfäng litteraturhistoriker och expert på Lord Byron, som reser till slottet för att kartlägga Byrons förehavanden på Sidley Park. Dessutom återfinns här tre relativt unga medlemmar ur ätten Coverly: Valentine Coverly, matematiker, Chloe Coverly, familjen Coverlys dotter som förälskar sig i Nightingale samt Gus Coverly, som varit stum sedan fem års ålder.

Lord Byron intar alltså en central roll i pjäsen, trots att han aldrig står på scen. Snarare framstår han som en gäckande vålnad i kulisserna - en karaktär vi aldrig får möjlighet att närma oss. Den historiske Byron och hans förhållande mellan upplysning och romantik är också ett bärande tema i hela pjäsen.

Titeln Arcadia antyder givetvis att tiden och historien är viktiga teman i pjäsen. I handlingen som utspelar sig i början av 1800-talet figurerar slottets trädgårdsmästare Richard Noakes, som vill bygga om hela Sidley Parks trädgård i den nya romantiska, pittoreska stilen. Upplysningens ideal om ordning och stillhet i landskapet ska bytas ut mot sublima, dramatiska vyer innefattande en nybyggd ruin (!) och ett eremitage. Ett arkadiskt landskap ska konstrueras - bland annat med hjälp av en ångmaskin som torrlägger en av slottets dammar! Lady Coverly, som styr sina ägor med järnhand, är måttligt imponerad. När hon kräver att det ska finnas en eremit i eremitaget (vad ska det annars vara till för?) belyser det givetvis frågor om autenticitet och människans ständiga konstruktion av historia. Det förflutna framstår som en dröm eller illusion vi fåfängt jagar, omedvetna om att det alltid är just en dröm och inte en verklighet vi kan nå. Historien som konstruktion.

Detta speglar de problem som Jarvis och Nightingale ställs inför i deras försök att bringa klarhet i Sidley Parks historia, i den nutida handlingen. Jarvis förkroppsligar här det vetenskapliga "popperska" idealet: hon är klartänkt, noggrann, skeptisk och förnuftsdriven. Nightingale å andra sidan är en akademisk charlatan, som törstar efter berömmelse och sensationella upptäckter. Hans metod (eller snarare brist på metod) är dömd att slå tillbaka mot honom själv i slutet. Eftersom publiken bit för bit får veta "vad som verkligen hände" i början av 1800-talet inser vi också att de nutida forskarnas försök att rekonstruera händelserna i det förflutna inte kommer lyckas fullständigt (även om Jarvis får hjälp från Gus, som utgör en sorts förbindelselänk mellan dåtid och nutid). Historien som historisk verklighet.

Det mest eleganta är kanske att Tom Stoppard samtidigt visar på konstens möjligheter i förhållande till vetenskap. Pjäsförfattaren lyckas ju med det forskarna aldrig kommer kunna göra fullkomligt: att bringa det (fiktiva) förflutna till liv. Publiken får trots allt möta de dåtida karaktärerna av kött och blod framför sig på scenen. Här finns också en parallell i pjäsens resonemang om termodynamikens andra lag. En konsekvens av denna naturvetenskapliga huvudsats om energi och entropi (oordning) är att kemiska processer tenderar att gå i en viss riktning (från ordning till oordning/jämvikt (ni får ursäkta mitt lekmannaspråk här) vilket i sin tur utgör en sorts bevis för att linjär tid faktiskt existerar.

I pjäsen illustreras det med följande liknelse: om vi lägger en klick sylt på gröten och sedan blandar ut den, så kan vi blanda och bland i oändlighet - men vi kommer aldrig återfå ett tillstånd där gröten och syltklicken åter är uppdelade. Processen är irreversibel. Men Stoppard leker också med detta påstående när han låter pjäsen utspela sig i två parallella tider. Dessutom suddas gränserna mellan dåtid och nutid gradvis ut. I pjäsens slut är skådespelarna från de olika tiderna på scenen samtidigt. Inom ramen för fiktionen ligger alltså naturvetenskapens tid i händerna på författaren - endast fantasin sätter gränserna för vilken skepnad tiden kan inta.

Sammanfattningsvis väcker Arcadia frågor om förhållandet mellan tid och historia, mellan naturvetenskap och humaniora, men tvingar oss också tänka kring var det förflutna "finns" och det möjliga och omöjliga i konst och vetenskap. Den lämnar givetvis inga fasta svar. Men den skänker kanske en sorts bitterljuv tröst. Således säger Hannah Jarvis vid ett tillfälle:

"It's the wanting to know that makes us human. Failure is inevitable."

Det är väl en slutsats som ligger någonstans i gränslandet mellan ett positivistiskt och ett konstruktivistiskt synsätt.

Haren och sköldpaddan då? Jo, båda djuren återkommer i pjäsen. Haren faller offer för