Recension: Per T Ohlson, Svensk politik (av Victor Pressfeldt)

Per T. Ohlssons Svensk politik är ett ambitiöst försök att formulera en översikt över svensk historisk-politisk forskning från det tidiga artonhundratalets napoleonkrig till i dag. De tvåhundra åren av politisk utveckling fångas in på nästan sexhundra sidor uppdelade på fem kronologiskt avdelade huvudkapitel.

En bok av det här slaget kan omöjligtvis fånga upp allt, varför frågan om urval blir av central betydelse. Den kanske viktigaste urvalsfrågan har att göra med bokens mest centrala begrepp, nämligen det politiska. Tyvärr för Ohlsson ingen egentligen diskussion kring vad detta begrepp ska omsluta. Ändå är det tydligt att Ohlsson främst är intresserad av det som har med den svenska regeringsmakten att göra, varför politiska rörelser och processer som inte har en direkt koppling till de parlamentariska rummen får en knapp belysning. Detta är synd, då det dialektiska samspelet mellan exempelvis folkrörelser och parlamentariska processer hamnar i skymundan. Inte sällan ger Ohlsson framställningar därtill intrycket av att beslutsfattare i riksdag och regering agerar relativt opåverkade av samhälleliga och demografiska utvecklingar, internationella trender och så vidare. Undantaget är när Ohlsson visar hur teknologiska förändringar, som möjliggör exempelvis masskommunikation via tidningar, radio och TV – men även utbyggnaden av järnvägen ¬¬- på ett dramatiskt sätt påverkade Sveriges politiska landskap. Just denna koppling mellan å ena sidan teknologi och å andra sidan politik utgör ett av bokens mer intressanta kontinuerliga inslag.

Ohlssons följer i huvudsak två utvecklingsteman som presenteras utifrån två olika logiker om historisk utveckling. Ett fram till det demokratiska genombrottet 1921 samt ett om välfärdsstatens utveckling. Det första utvecklingstemat är strikt teleologisk, på så sätt att historien beskrivs som en någorlunda självklar resa från mörkret mot ljuset. Resan är en utan större konflikter mellan olika samhällsgrupper, där enskilda politikers och statstjänstemäns förnuft används som huvudsakliga förklaringsmodeller för större politiska strukturomvandlingar. Införandet av den allmänna och lika rösträtten blir denna resas slutdestination. Färden är dock inte helt utan risker, men varje urspårning förhindras av vad som utifrån Ohlssons resonemang närmast går att beskriva som den svenska nationalandan: strävan mot samförstånd, utsträckta händer – ja rim och reson. Just denna nationalanda, som Ohlsson låter förkroppsliga i en viss kommissarie Kempe, vars insatser lär ha lugnat ett explosivt läge i Stockholm under revolutionsstämningarna 1917, tar en betydande plats i boken. Metaforen fungerar på sätt och vis som en röd tråd i förklaringar av politiska processer som inte sällan är svåra att väva samman. Alltid när oroväckande konflikter lurar runt hörnet tycks en kommissarie Kempe stå beredd att träda fram.

Det finns dock fler problem med denna typ av gestaltning varav den kanske mest uppenbara är att historien presenteras som en resa med ett självklart slut. Dåtidens alternativ, i synnerhet om dess mål var något annat än frihandel och politisk demokrati, förbises eller bortförklaras som tillfälliga omvägar. Analysen bär på så sätt på vissa anakronistiska drag, då dagens politiska situation helt står som mall för analysen av det förgångna. Frånvaron av ett konfliktperspektiv osynliggör dessutom att varje politiskt beslut kan ha förlorare, eller att politiska beslut inte endast är gynnande, utan även drabbande. Inte minst hade jag önskat att Ohlsson tydligare hade synliggjort vilka samhällsgrupper som var vinnare och förlorare vid större politiska strukturomvanligar, exempelvis vid representationsreformen 1866. Istället för att förstå strukturomvandlingar som konfliktfyllda, framställs de främst ett resultat av en självklar modernisering men också av framsynta, begåvade och retoriskt skickliga politiker. Förvisso lyckas Ohlsson på ett imponerande sätt kontinuerligt lyfta in detaljrika beskrivningar av enskilda politiska aktörers gärningar i berättelsen om Sveriges historia, men dessa beskrivningar bidrar tyvärr även till att strukturella konflikter sätts i skymundan.

I sin jakt på det svenska samförståndets historiska kontinuitet missar också Ohlsson intressanta delar av Sveriges historia. Om exempelvis ungsocialisten Hjalmar Wångs mordförsök på tsar Nikolaj II i Stockholm 1909 nämns inte ett ord, trots att attentatet på många sätt symboliserar det tidiga nittonhundratalets brokiga konfliktperiod. Händelsen passar på flera sätt inte in i berättelsen om det svenska samförståndet. Problematiskt blir det också när Ohlsson, i strid med en stor del av den rådande forskningen, beskriver skotten i Ådalen 1931 som en direkt konsekvens av ett arbetarupplopp som de svenska kommunisterna senare försökte politisk dra fördel av. Här märks en av bokens större brister, nämligen att väsentliga delar av det rådande forskningsläget helt förbises till förmån för tolkningar som bättre går i linje med berättelsen om det besinnade Sverige, där samförståndsvänliga liberaler och socialdemokraters perspektiv ges tolkningsföreträde. Om Ådalshändelserna finns många motstridiga berättelser, som tyvärr helt förbises av Ohlsson.

Om den politiska utvecklingen fram till 1921 beskrevs som en utveckling med självklart slut, kan samma sak inte sägas om utvecklingen därefter. Förvisso beskriver Ohlsson Saltsjöbadsavtalet som ännu en naturlig uteveckling av den svenska nationalandan, men vid beskrivningen av den svenska välfärdsstatens framväxt används ofta en tolkningsram som i större utsträckning betonar slumpen, olyckliga omständigheter och rena politiska misstag. Detta märks exempelvis när Ohlsson beskriver införandet av ATP men också av löntagarfonderna, som i det första fallet beskrivs som allt annat än självklart och i det senare som rent olyckligt.

Boken är trots sina analytiska brister och okritiska resonemang läsvärd och lärorik, inte minst på grund av de ofta detaljsrika beskrivningarna av enskilda politiska aktörer. Från ett standardverk om politisk historia förväntar jag mig dock en långt mer omfattande litteraturförteckning än vad Ohlsson presenterar. Bokens innehåll, och i synnerhet dess analys, blir emellertid mer begripligt om de förstås som ett debattinlägg i den samtida politiska debatten, snarare än som ett försök att syntetisera det enorma forskningsläget om svensk politik under arton- och nittonhundratalen. På så sätt exemplifierar också Ohlssons verk att politisk historia fortfarande är politisk.

Victor Pressfeldt

Doktorand vid Historiska institutionen, Lunds universitet