Till postmodernismens försvar

”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund” skrev Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss på DN Debatt i söndags. Det är hårda ord och allvarliga anklagelser. Till att börja med vill jag påpeka att jag inte invänder mot problematiken i de exempel författarna anger, utan att de får bilda utgångspunkt för postmodernismen som begrepp.

Den här sortens angrepp på postmodernismen har, som Henrik Lundberg påpekar i en replik, nämligen blivit något av en stapelvara (tidskriften Axess har gjort det till dess specialitet). Problemet är att det till ytterst liten del handlar om postmodernism, utan saker som skribenterna uppfattar som allmänt dåliga och sedan buntar ihop under detta begrepp.

Och postmodernismen har svårt att försvara sig. Delvis därför att det nästan inte finns någon som kallar sig själv postmodernist. Allra minst postmodernisterna själva, eftersom begreppet är så problemtiskt.

Vi måste alltså börja med begreppet. Inom konst och arkitektur är det kanske enklare. Där vände sig den postmodernistiska strömningen verkligen mot modernismen. Inom vetenskap och filosofi är det besvärligare. För vad är modernistisk vetenskap? Ett mer passande namn på den intellektuella strömning som brukar kallas postmodernism vore i stället post-upplysning. Det är nämligen Upplysningen med stort U, inte modernismen, som postmodernismen i första hand problematiserar. Men för enkelhetens skull låter vi termen stå tills vidare.

Om postmodernismen får beteckna allt som är dåligt i världen är det givetvis enkelt att rikta kritik mot den. I Ingvar/Sturmark/Wikforss artikel leder postmodernismen till förintelseförnekelse. Dessutom förnekar den ett så trivialt förhållande som tyngdlagen. Detta är givetvis struntprat. Det är ungefär som att påstå att alla som tror på evolutionsteorin är socialdarwinister.

För det första: att olika fenomen kan beskrivas som socialt konstruerade innebär inte att de är osanna. I sin yttersta form är allt, även tyngdlagen, en social konstruktion i den betydelsen att vi människor förstår detta fenomen inom ramen för ett språk, som är socialt kunstruerat. Men är det intressant? Som Ian Hacking påpekade i The Social Construction of What (1999) blir den sortens studier av social konstruktion lätt triviala. Sedan dess har också det slentrianmässiga användandet av termen ”social konstruktion” minskat inom akademin. 

Men socialt konstruerade fenomen är synnerligen intressanta och relevanta att studera som just sociala konstruktioner. Även naturvetenskapliga fenomen som människokroppen kan inordnas denna kategori. Foucaults arbeten om sexualitetens historia är ett exempel.

Att historikern och filosofen Michel Foucault regelmässigt får sig en släng av sleven i den slentrianmässiga kritiken av postmodernismen är egentligen ganska märkligt. Som historiker var han kanske mer filosof än empiriker. Men som filosof var han helt och hållet inriktad på historiska kartläggningar. Frågan är om någon annan av alla 1900-talets stora filosofer var lika intresserad av empiri?

Foucault var därför inte heller någon fullfjädrad relativist. Tvärtom menade han att de diskurser han studerade faktiskt existerade. Han ansåg sig också kunna nå kunskap om dem genom sin metod – annars hade hans företag varit meningslöst. Själv beskrev han sig också vid ett tillfälle som ”glad positivist”.

Lika märkligt är påståendet att postmodernismen skulle leda till förnekelse av Förintelsen. Tankefiguren är förvisso enkel att förklara. Eftersom Förintelsen är den enskilda historiska händelse som starkast associeras med renodlad ondska och hänsynslös brutalitet är det ett frestande exempel att ta till när vi diskuterar fenomen som historiska sanningar. Saken blir ännu mer laddad eftersom det faktiskt finns människor som förnekar att den ägt rum.

Postmodernismen får alltså stå på de anklagades bänk, som anstiftare till förnekelsen. Vi kan verkligen fråga oss varför. Saken är ju nämligen den att förintelseförnekarna inte är postmodernister. Tvärtom. De vill i stället på traditionell empirisk väg slå fast att gaskamrarna är en myt, att dokument förfalskats, att högarna av skosulor har en annan förklaring, etc etc. Förintelseförnekelsen är i den meningen ett modernistiskt fenomen, som helt rör sig inom en diskussion som gör anspråk på fakta. Förnekarna nöjer sig inte med några vaga påståenden om att vår förmåga att nå absolut kunskap om historiska händelser är begränsad. De vill ju i stället slå fast något absolut: att förintelsen inte ägt rum (En av mina doktorandkollegor, Maria Karlsson, disputerar för övrigt på en avhandling om folkmordsförnekelse senare denna vecka. Hennes avhandling Cultures of Denial rekommenderas varmt)

Att postmodernister skulle förneka Förintelsen bygger på en vanlig missuppfattning om vad postmodernism är. För att illustrera detta, låt oss ta ett enklare men jämförbart exempel:

Har andra världskriget ägt rum?

Givetvis har andra världskriget ägt rum. Men om det är en historisk händelse så måste kriget också ha en början och ett slut? Vissa ser ju andra världskriget som en tragisk epilog till första världskriget. Andra anser att andra världskriget avslutades först efter kalla krigets slut omkring 1990. Även om vi utgår från den traditionella kronologin 1939–1945 uppstår problem. I Asien inleddes ju kriget redan 1937, med den japanska invasionen av Kina. Blev detta krig en del av andra världskriget först 1939?

Frågorna kan tyckas triviala men illustrerar ett viktigt problem. Postmodernisten förnekar nämligen inte att människor dog på stränderna i Normandie, i Hiroshima, Stalingrad eller Dresden. Postmodernisten förnekar inte att slagskepp sjönk eller att tyska bombplan fällde sin last över London.

Vad postmodernisten möjligtvis skulle göra är att påpeka att vår förståelse av andra världskriget aldrig kan vara enbart grundad på empiriskt belagda påståenden, på renodlad fakta. Alla dessa faktauppgifter sätts samman i berättelser med början och slut. Dessa fogar är inte helt och hållet godtyckliga, men de är heller inte givna av empirin. Det innebär att de kan och kommer att bli föremål för tolkningar och omtolkningar. Den senaste tidens debatt om Sovjetunionens roll i kriget är ett bra exempel på detta. Det går att skriva två olika berättelser om andra världskriget som bygger på exakt samma empiriska data.

Den renodlade empiristen kan alltså blottlägga fakta som i någon mening är objektiva (diskussionen kring detta begrepp lämnar jag dock därhän), men aldrig sätta samman dem i ett större sammanhang som är enbart objektivt. Därtill innehåller många ”enkla fakta” också den sortens besvärliga skarvar. Vad postmodernismen här vänder sig mot är det som historikern Callum Brown i Postmodernism for Historians kallat ”empirism som kunskapsfilosofi” – alltså att enbart empiri skulle vara den enda nödvändiga beståndsdelen i återberättandet av en historisk process.

Postmodernisten förnekar alltså inte att Förintelsen eller andra världskriget ägt rum – tvärtom – men påminner om att det inte finns någon garanti för att dessa händelser i framtiden inte kommer att tolkas på ett annorlunda sätt. Fakta är alltså en beståndsdel. Men fakta är inte ensamt ett vaccin mot exempelvis nazism.

Det är måhända en dyster slutsats, men i så fall en ärlig sådan.

Resonemanget visar också på något annat, som möjligen kan beskrivas som postmodernismens paradox. I sin kritik av Upplysningen utgår författare som Foucault och Edward Said nämligen från upplysningens tradition och tankegods. Det gäller främst empirismen som metod (Brown, s. 25). En tolkning av detta skulle kunna vara att postmodernisten sågar av den gren hen sitter på. En annan är att postmodernisten sitter på en gren (empirismen som metod) på upplysningens stam och försöker såga av två andra: empirismen som kunskapsfilosofi samt empirismen som politiskt projekt (genom att ifrågasätta upplysningens roll i utvecklingen av imperialism, den moderna rasismen, patriarkatet etc).

Att problematisera Upplysningen (med stort U) är nämligen viktigt, även om metaforen med sågen nog leder tankarna i en olycklig riktning. Rasbiologin som forskningsfält kan kanske fungera som ett illustrativt exempel. Vi måste nämligen fråga oss om rasbiologin under 1900-talets första hälft var problematisk på grund av att det var dålig vetenskap i traditionella termer, eller på grund av dess moraliska implikationer. Om rasbiologin använde goda vetenskapliga metoder och kom fram till tillfredsställande resultat, skulle Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss vara nöjda då? Knappast. Rasbiologin var inte problematisk på grund av den gav dåliga svar på bra frågor, utan på grund av de problem den formulerade. I sin mörkaste form blev upplysningens rationalism en rättfärdigad brutalitet. Vad postmodernismen alltså gör är att påvisa att vetenskapen aldrig utgår från en fixerad position. Varje fråga har ett ursprung, situerat i tid och rum, och en riktning. Att detta tolkas som nihilism är mycket olyckligt. Postmodernismen är tvärtom i mångt och mycket ett moraliskt projekt.