1. Varför skriva en bok?

hedvig_elisabeth_charlotte_omslaget.indd Jag inleder idag en serie i bloggen om arbetet med min bok. De senaste veckorna har jag funderat mycket över själva processen och velat dokumentera den för mig själv innan jag glömmer den. Även om mina erfarenheter är personliga, kanske någon av de lärdomar jag har dragit även vara till nytta för andra historiker som står inför samma val som jag själv.

En fullfjädrad historiker vore ingenting utan sina böcker. Ändå tvekade jag länge innan jag bestämde mig – om det nu var för att jag verkligen trodde på mina rationella invändningar, eller om jag satte upp dem för mig själv av rädsla för det arbete som låg framför mig. Till de förnuftsmässiga övervägandena mot att skriva hörde min försörjning på kort sikt. När jag skrev kontrakt med Atlantis bokförlag i maj 2014 var jag arbetslös med ett utlandsstipendium som räckte året ut. Jag ansåg mig ha tid att arbeta med boken under den tiden, men hade inte fått pengar för att primärt göra det. Vetenskapliga artiklar är det som ger flest akademiska poäng och forskningsansökningar det som kunde ge mig en vettig försörjning de närmsta åren. En av mina inre röster sade att jag därför borde ägna mig åt det.

Samtidigt var tajmingen självklar. Jag hade ägnat våren 2014, som jag tillbringade i Paris, åt att skriva ansökningar, läsa in mig på nya forskningsfält och avsluta en hög med halvfärdiga artiklar som jag hade lovat men inte hunnit skriva föregående år då avhandlingen måste bli färdig. På så sätt kände jag mig trygg gentemot mina finansiärer. En sommar helt i fred låg framför mig i mitt kyffe på 18 m2, det som gav mig den nödvändiga distansen från mitt vanliga liv som jag behövde för att våga vara kreativ. Så långt de materiella förutsättningarna, det som gjorde att jag verkligen kom igång med arbetet där och då.

Trots att jag ryggade inför projektet, som kändes akademiskt våghalsigt och intellektuellt krävande, tog jag chansen att uppfylla en dröm som jag hade närt i många år. De flesta avhandlingsförfattare brukar vara trötta på sina forskningsämnen, men jag kände ännu inte att jag hade gett uttömt alla ämnets möjligheter (vilket delvis kan ha berott på att jag skrev en sammanläggningsavhandling, ett val jag skrivit om i ett tidigare inlägg). Hertiginnan fascinerade mig fortfarande, källorna var lika inspirerande som under forskarutbildningens första dag. Jag stod också där, nydisputerad, inför ett vägskäl. Om och när jag skulle få forskningspengar kändes mycket osäkert. En annan av mina inre röster sade att det var just i det här läget som jag borde ta chansen att utvecklas och pröva vingarna i en ny genre. Det var ju kanske när allt kom omkring inte alls forskare jag skulle bli! Som ung och dessutom kvinna kändes det särskilt utmanande att få bidra till uppsjön av ”populärvetenskaplig” (jag tycker att bildande eller förmedlande böcker är mycket mer rättvisande begrepp) litteratur. Historiegenren domineras helt klart av män som skriver om män och av ett äldre skrå som har möjlighet skriva för nöjes skull. Det handlar antingen om personer utanför akademin eller de som redan har en säkrad universitetskarriär bakom sig (eller åtminstone är på god väg dit).

Min fåfänga övertygelse var att jag med min profil och akademiska skolning, med den tid för genomgång av källor och tid för inläsning av den senaste forskningen som den inneburit, skulle kunna tillföra något till en redan välfylld bokmarknad. När jag nu summerar vad jag lärt mig inser jag också vad arbetet med boken har tillfört mitt vetenskapliga självförtroende. Det känns tryggt att övat sig på en bredare repertoar och berikande med perspektivet till det akademiska skrivandet (som om jag var tvungen att få det lite på avstånd för att förstå vad som utmärker det). Många gestaltande knep som används för att göra en bok fängslande kan ju också göra en vetenskaplig artikel mer begriplig och övertygande. Till det kommer alla de möjligheter och möten, inom och utanför universitetets väggar, som en bok ger. Det var detta jag drömde om, men som jag nu efteråt tycker mig ha fått bekräftat.

I början av juni förra året – när jag trots mitt kontrakt fortfarande tvekade om det hela var en bra idé – kom så beskedet från Vetenskapsrådet att jag hade fått en treårig finansiering för ett nytt forskningsprojekt. Med ens låg en konkret och nära framtid framför mig, som jag skulle behöva ägna åt andra saker än den här författardrömmen. 1 november 2014 skulle jag börja min nya anställning vid Uppsala universitet och då borde bokmanuset vara färdigt. Tidsramarna krympte, och jag beslöt att sätta igång genast. Men vad skulle jag skriva?