2. Skrivprocessen: Från avhandling till bokmanus

I efterhand, nu när boken ligger färdig framför mig, känns det såklart självklart vad boken innehåller och hur den har disponerats – alltifrån tilltal till kapitelindelning och omfång. Men inför det här inlägget har jag letat i minnet efter hur jag tänkte inför uppgiften förra sommaren, och hur jag förvandlade avhandlingsmaterialet till en bok.

Som utgångspunkt för mitt oskrivna manus hade jag den tematiskt upplagda avhandlingen med dess slutsatser och detaljstudier av olika fenomen. Därtill fanns det några självklara delar som skulle läggas till det manuset för att få ihop kronologin, framförallt om hertiginnans barndom och uppväxt. Min förhoppning har hela tiden varit att boken skulle kunna läsas som en biografi för en läsare som inte nödvändigtvis var insatt i det historiska sammanhanget. Samtidigt ville jag dra fördel av mina historiska specialistkunskaper som ju kan nyansera det vi redan vet om det gustavianska hovet och kungliga kvinnors villkor. Utgångspunkten var att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa, som inte gjorde avkall på historisk autenticitet men gav utrymme för känslor, upplevelser och personlighet. Mina första manus-skisser låg ändå rätt nära vad man i den anglosaxiska världen kallar en ”monograph”. Genom att strukturera kapitlen tematiskt och inleda dem en forskningsöversikt, var min ursprungliga intention att boken skulle kunna användas som referensverk och bidra till framtida forskningsingångar. Förebilder var till exempel Hannah Greigs The Beau Monde och Johanna Ilmakunnas’ Ett ståndsmässigt liv.

Men manuset fick ingen nerv och ingen röd tråd när jag försökte lägga fram texten på det här viset, det var den motvilliga insikt jag fick efter konstruktiv kritik från en testläsare. Boken måste handla om människor, inte om företeelser. Handlingen måste med andra ord följa hertiginnan Charlottes, dvs. huvudpersonens, egen utvecklingslinje. Som inspiration lånade jag därför några av skönlitteraturens och filmmanusens tekniker när jag gjorde färdigt synopsis. Det behövdes dels en dramatisk kurva (en början, en mitt och ett slut) och en uppdelning i huvudpersoner, bifigurer och statister.

När jag skrev avhandlingen figurerade olika personer vid hovet utifrån mina analytiska poänger, inte enligt någon berättarlogik. De dyker upp i passande excerpter utan att läsaren får veta varifrån de kommer eller vilka de var – för det var ju inte det som var framställningens fokus i en avhandling. I en fiktiv berättelse däremot förutsätts inte läsaren ha lika stort tålamod som den som tar sig an en akademisk examensprodukt. Berättelsen ger bara utrymme för en eller två huvudpersoner, egentligen en protagonist och en antagonist (så kallade A-karaktärer). Deras drivkrafter ska läsaren få lära känna i detalj, de måste framstå som levande. Därutöver kan det finnas några B-karaktärer som kan dyka upp i olika delar av berättelsen, ha ett par olika egenskaper och vars öde skildras något, men inte alls lika utförligt som huvudpersonerna. C-karaktärer får bara ha en eller högst ett par egenskaper och fyller specifika uppgifter i berättelsen. Vilken person som hör till vilken kategori blir uppenbart för läsaren genom de signalement som författaren ger dem, något som är så självklart och omedvetet att det nästan aldrig överträds, inte ens i väldigt experimentella berättelser (om det inte är för att medvetet förvilla läsaren). Huvudpersonerna i en film eller en roman förekommer ju i nästan varje scen, medan C-personer figurerar som statister, ofta utan namn (hela detta resonemang är lånat från Kenneth Atchity, A Writer’s Time).

Hur skulle jag då anpassa det här till min fackbok? Jag började med att lista alla personer ur avhandlingen som jag trodde var nödvändiga att ha med. Sen försökte jag stryka ned så många som möjligt, utan att göra alltför mycket våld på det historiska skeendet. Jag lyckades utesluta några personer som visserligen spelade roll i den så kallade verkligheten, men som inte tillförde något avgörande till bokens handling. Bokens preliminära titel blev Hedvig Elisabeth Charlotte – kungens svägerska, men den ändrades inför tryckningen eftersom det lät förklenande (för henne naturligtvis, jag skulle ju visa att hon var så mycket mer än så!) Boken handlar om hur A-karaktärerna hertiginnan och Gustaf III lär känna varandra (kap. 1, 2 och 3) och hur Charlotte gradvis, mot bakgrund av personlig mognad och de historiska omständigheterna (kap. 4 och 5), blir alltmer kritisk till honom. De sista kapitlen (6, 7 och 8) handlar om Charlottes aktiva arbete i oppositionen mot Gustaf III, men också hur hon till slut omprövar sin ståndpunkt när den politiska situationen radikaliseras i Sverige och i Frankrike. Förutom min protagonist hertiginnan och min antagonist Gustaf III är jag inte helt säker på vilka personer som tillhör B- respektive C-kategorin i boken. Men uppdelningen hjälpte mig under arbetets gång som fingervisning för att navigera i hur mycket fakta jag skulle ta med om varje person och hur många citat (”repliker”) de skulle få. B- och C-karaktärers gemensamma funktion är ju att relatera till huvudpersonerna, för att illustrera drag hos dem eller för att medverka i avgörande skeenden. Jag byggde upp handlingen kring hertiginnans avhållna bästa väninna (Sophie von Fersen), rebellen som ställer till det och står för alternativa tolkningar (Jeanna von Lantingshausen), kvinnan vars öde är fönstret mot franska revolutionen (Camille Du Bois de la Motte), politiska kompanjoner (Reuterholm, Bonde) och självklart de kungliga familjemedlemmarna. I periferin figurerar ett stort antal statister, vilket framgår av personregistret.

Mitt ständiga huvudbry var Gustaf III. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av honom eftersom han redan är så omskriven. Ändå nästlade han in sig på varenda sida i avhandlingen. Boken var jag därför fast besluten att skriva om kvinnlig vänskap och om livsvillkor vid hovet, personifierad genom hertiginnan Charlotte och hennes bästa väninna Sophie von Fersen. Men de fungerade inte alls som protagonist respektive antagonist, för det gick inte att bygga upp en intrig kring deras vänskap som den såg ut mellan 1774 och 1792 (efter det blir relationen mer komplicerad, och till min planerade fortsättning kommer Sophie att kunna vara antagonist). Motvilligt lät jag därför Gustaf III flytta in igen till händelsernas centrum och göra honom till berättelsens huvudmotståndare. 

En annan svårighet var hur jag skulle kunna ordna framställningen så att jag slapp hitta på när inte källmaterialet gav mig några svar. Det naturliga blev därför att ge mest utrymme till de personer som hade lämnat mycket material efter sig, dvs. att lägga upp berättelsen efter storleken på brevsamlingarna.

När jag väl hade bestämt mig för ett kronologiskt upplägg i boken insåg jag att jag hade vissa kunskapsluckor från avhandlingsarbetet som jag behövde fylla. Under ett besök i Stockholm i augusti 2014 återvände jag till Riksarkivet och de källor som jag hade vridit och vänt på de senaste sju åren. Men jag gjorde det nu i ett annat syfte, så lite kändes det som första gången. Det var givande dagar då jag fick fatt i de historiska rösterna och detaljerna som skulle hjälpa mig i gestaltandet av 1700-talets hovliv. Jag hann också komplettera med nya brevsamlingar för att utöka med svar som inte avhandlingen gett, och återvända till källor som jag inte hade gått igenom sedan början av avhandlingsarbetet fem år tidigare. Samtidigt balanserade jag vid panikens rand över allt som jag insåg att jag nog borde läsa för att kunna skriva en bra bok. Kan inte säga att jag lyckades med det, men flygplanet tillbaka till Paris var ju bokat och slet mig från mina arkivstudier. 20 oktober skulle jag lämna manus, och det var mycket jag skulle hinna med innan dess.

Under skrivprocessen brottades jag framförallt med två saker. Dels handlade det om att förena det kronologiska upplägget med tematiska fördjupningar. Var skulle utläggningar med historiska tillbakablickar och biografiska uppgifter hamna? Var kunde jag berätta om hovet och teaterlivet eller hertiginnans Stockholms-promenader, utan att det kändes alltför påklistrat eller stannade upp huvudberättelsen? En annan svårighet var att inte falla tillbaka i gamla litterära hjulspår, utan följa min egen röst. Biografigenren följer nästan alltid ett klassiskt mönster från vaggan-till-graven genom framgång och motgång, som liksom tvingar författaren till att ägna stort utrymme åt vissa ämnen (till exempel uppväxten). Det ämne jag behandlar, det gustavianska hovet, har dessutom redan skildrats en massa gånger, där vissa anekdoter ständigt upprepas. Skulle den läsare, som i många fall måste förutsättas kunna dessa detaljer, bli besviken om de inte fanns med i min bok? Lösningen för att finna förnyelse i boken är att att använda andra källor än de gängse, dvs. hela tiden låta hertiginnan tala, få definiera sig själv och kommentera det historiska skeendet. Det valet har fördelen att ge nya perspektiv, men kan också göra att framställningen uppfattas som naiv. På vissa ställen borde jag ha kanske ha lagt mig i berättelsen mer och gett hertiginnan mer motstånd, särskilt som jag ju är så väl inläst på ämnet. Nu är det istället mycket som får framgå mellan raderna. Men när jag skrev boken kändes det rätt att bara agera scenmaskineri bakom kulisserna och lägga en osynlig hand över berättelsen – fullkomligt övertygad om att hertiginnan hade haft mycket att invända mot hur hon framställs i min bok.