4. Redigeringsprocessen: mot färdigt manus

Tidigt på hösten 2014 planerades förlaget vårens bokproduktion och utgivningsdatum för min bok bestämdes till mars 2015. Förläggaren bedömde tidpunkten som den mest lämpliga för den här typen av bok, eftersom det gör att den hinner ”leva” under våren och plockas upp i olika medier, innan den dränks av höstens bokflod. När det gäller mer lättläst litteratur som passar att läsas under semestern kan till exempel maj vara bra som släppdatum, men inte för en fackbok av det här slaget. Och att tajma boken till bokmässan i Göteborg skulle inte heller vara någon idé, det verkar viktigt framförallt för årets förväntat stora mediala genomslag.

Förlaget räknade bakåt med marginal och gav mig en deadline för första manusutkastet till 20 oktober. Jag insåg i september att jag inte skulle hinna, vilket kändes som ett stort nederlag. Men jag antar att jag inte är den första författaren som gav ett sådant besked, utan förlaget pusslade tålmodigt om i sin planering och gav mig tid ända till 12 december. Tillräckligt med tid att skriva utan att kunna skjuta på skrivandet, med andra ord.

Ändå lyckades jag under den här perioden även hinna med att skriva en historiografisk översiktsartikel och göra flera arkivbesök som jag planerat in under perioder av tidsoptimism. Jag skriver ned det här som en påminnelse åt mig själv och som en klapp på axeln, för när jag tänker tillbaka på det senaste året är det bara boken jag minns, och vilken tid och energi den har slukat… Men arkivresor ger ju en del tågfärder som kan utnyttjas till att skriva och läsa, och dessutom finns det tid före och efter att arkivet stängt ☺. Jag tror att vistelsen i Paris, de ständiga resorna och isoleringen från min svenska vardag också var en nödvändig förutsättning för mig. Jag kunde fokusera på skrivandet och hålla den förlamande prestationsångesten i schack.

Jag hade inte föreställt mig skrivprocessen så kort, intensiv och ensam. Min övertygelse har alltid varit att det är av största vikt att dela med sig av sitt manus i tidigt skede och att bjuda in personer att ha synpunkt på upplägg och stil. Men jag behöll manuset helt för mig själv ända till i november. Den första person som fick se manuset var min mamma. Hon har mer än trettio års erfarenhet som förlagsredaktör, med fokus på barn- och ungdomslitteratur. Hon är allmänbildad men inte historiskt skolad, en otålig läsare som gillar kärnfulla, tydliga texter (vilket jag nog har ärvt från henne!). Förläggaren fick inte se några provkapitel och jag diskuterade inte heller bokens utformning med några kollegor. Dels var det en konsekvens av tidsbristen, men det var också något djupt personligt: jag behövde helt enkelt frigöra mig från diverse överjag och ett vetenskapligt utbyte som ofta hade känts betungande under avhandlingsarbetet.

Som doktorand tvingas man ju ständigt att få sitt halvfärdiga arbete synat i sömmarna, vilket förstås är nödvändigt för att utvecklas som forskare. Det är ett utbyte som jag också saknar sedan disputationen! Men boken var något annat. Jag hade inte klarat av att sålla bland kommentarerna samtidigt som jag skrev. Jag läste knappast något heller under tiden jag skrev, förutom 1700-talskällor. Det har varit tryggt att ha mamma vid min sida under arbetet, för hon har lotsat mig igenom allt från kontraktsskrivande till bokmässa. Men visst skapar också denna familjebakgrund förväntningar på mig och vad jag borde åstadkomma! Inte bara från henne och den övriga familjen, utan från alla dem som visste hur länge jag funderat på att skriva den här boken. Hade jag tagit med deras tankar och kommentarer in i skrivandet fruktade jag att manuset skulle bli ett kompromissande mischmasch av dem.

Mamma läste ut hela manuset på två kvällar i slutet av oktober och tyckte att det var en riktig bladvändare. Hon hade vissa synpunkter på innehållet och petade litegrann i språket, men i det stora hela var hon positiv. Det första kapitlet tyckte hon att jag borde skriva om, och ansåg dessutom att boken slutade för abrupt. Den första omarbetningen tog ändå mycket tid och energi. När jag gick igenom manuset från början till slut efter hennes genomläsning upptäckte jag många saker jag ville ändra på och skriva till. Att få en mottagare gör något med kreativiteten, men också med självkritiken. Första kapitlet kämpade jag mycket med, liksom inledningen. Och det hör till de avsnitt som jag fortfarande tycker känns mest stolpiga eftersom det är så mycket fakta som ska etableras och så många ståndpunkter som ska redogöras för.

När jag kände mig färdig med manusets andra version fick mamma läsa en gång till, ge språket ännu en putsning och sen skickade jag in till förlaget, redan i början av december. Första mötet med förläggaren var i mitten av januari. Jag hade förväntat mig kommentarer om att jag skulle stryka vissa kapitel eller disponera om innehållet, men manuset fick ett välvilligt mottagande. I vanliga fall brukar förläggaren efter att ha gett övergripande kommentarer låta manuset gå vidare till en redaktör. Men han ansåg att det var så pass färdigt redan, både till innehåll och språk, att det inte behövdes.

Som läsare var min förläggare mycket annorlunda än mamma: mycket insatt i själva ämnet, väl inläst på all klassisk litteratur om Gustaf III och hovet och med initierade kunskaper om de adelspersoner som figurerar i boken. Det färgade hans läsning, och han önskade att jag skulle vara mer utförlig när det gällde dessa aspekter. Jag gick därför hem, läste på och infogade nya stycken som förklarade det övergripande historiska sammanhanget. Övergångarna mellan kapitlen blev bättre och manuset längre, från ca 60 000 till 80 000 ord. Denna period ägnade jag även åt bokens drygt 500 fotnoter, vilket var en riktig utmaning. Det var mycket mer tidskrävande än jag föreställt mig att dubbelkolla alla citat mot originalet och att finna den bästa hänvisningen till forskningslitteraturen.

Ännu nu, i början av februari 2015, hade ingen fackgranskat boken. Omslag, layout, bilder, bildtexter, korrektur, bibliografi, personregister och tackord återstod att göra. Samtidigt fick jag det glädjande beskedet att bokklubben Clio ville ha min bok som en av två huvudböcker i sitt aprilnummer. Det innebär stor ära, bra marknadsföring och en automatiskt större upplaga av boken. Men villkoret var att boken gick i tryck i början av mars på grund av Clios produktionstid på den tidning som skulle skickas ut till bokklubbsmedlemmarna 13 april. Tillsammans med den färdiga boken. Nu började jag sova dåligt om nätterna.