På plats i Vancouver (SHCY dag 1): Att söka till konferenser

Midsommarfirandet är överstökat och sillburkarna har ställts tillbaka i kylskåpet. Det mesta regnade väl bort i år, men jag firade midsommar i Stockholms skärgård och där finns varken dåligt väder eller dåliga kläder.

Nu har jag i stället tagit flyget över Atlanten och landat i Vancouver för att delta i SHCY-konferensen (Society for the History of Childhood and Youth). För två år sedan ägde konferensen rum i Nottingham, vilket var lite enklare och billigare. Men jag har länge velat åka till Vancouver så jag bestämde mig för att försöka ta chansen. Och här sitter jag nu.

När man söker till en konferens (inom humaniora) finns det i regel tre sätt att bli antagen: antingen genom att föreslå en hel session med 3-4 deltagare plus en kommentator/ordförande. Eller genom att ha ett tillräckligt stort kontaktnät för att bli inbjuden att delta i en sådan. Eller slutligen genom att söka på ett individuellt paper och hoppas att arrangörerna vill lyfta in dig i en existerande session.

I mitt fall fick det bli det senare, eftersom mitt internationella kontaktnät än så länge är rätt så litet – och eftersom jag dessutom som vanligt var ute i sista minuten med ansökan. Jag försökte tänka taktiskt. Ofta har ju konferenser av det här slaget ett tema, och genom att knyta an till detta i ansökan ökar chanserna. Jag visste också att ett antal forskare liksom jag forskar om scoutrörelsen. Större chans att få prata om detta alltså, än exempelvis Unga Örnar (som jag också forskar om). Hade det däremot varit en arbetarhistorisk eller socialhistorisk konferens hade förutsättningarna istället troligen varit de omvända.

Deadline för ansökan till konferenser är ofta 6–12 månader i förväg. Det innebär att du måste skriva ihop en kort beskrivning med titel och abstract för vad du kommer att presentera. Men troligen har du vid detta tillfälle ingen aning om vad du egentligen tänker säga. Det gäller alltså att försöka planera framåt och bestämma sig för inriktningen på undersökningen eller delprojektet eller vad det nu är som ska presenteras. Att bara prata om avhandlingsprojektet huxflux går bort. Att presentera ett så stort projekt på 15–20 minuter blir alltför abstrakt. Åhörarna vill ha något konkret och köttigt. Ge dem lite fakta, några citat och siffror. Eller som en tidningsredaktör skulle sagt: hitta vinkeln!

Vad gäller själva presentationen finns det olika kulturer. I den europeiska tycks det vara legio att läsa innantill. Att improvisera betraktas närmast som en skymf mot åhörarna, som förväntar sig ett stringent och initierat samtal. I den nordamerikanska traditionen är det i stället slides och mer eller mindre fritt tal som gäller. Ofta ytterst välformulerat och välförberett. Jag föredrar givetvis den senare modellen, som är oändligt mycket mer trivsam att lyssna till. Men att tala engelska på fri hand om något så pass akademiskt och avancerat är inte helt enkelt, åtminstone inte för mig som tycker att det är svårt nog att hitta de precisa orden och uttrycken på svenska. Då återstår egentligen bara två alternativ: antingen läsa innantill eller memorera presentationen. Jag försöker med det senare.