Framför linsen på Rosersberg

RosersbergsdialogFotograf: Thorsten Sandberg

Sensommaren är här, min favoritårstid. Jag njuter av den höga klara luften och friska vinden och de sista riktigt varma solstrålarna samtidigt som jag förbereder mig inför höstens aktiviteter. Är nog den enda i Sverige som inte beklagat mig över semestervädret det här året. Tvärtom, det var bara skönt eftersom jag ändå inte hann vara utomhus. Istället har dag blivit natt och natt blivit dag medan vi har försökt anpassa oss till livet med en nyfödd bebis. Två ansträngande månader har vi bakom oss, samtidigt som vår son Jacques har förvandlats från underviktig nyfödd med jättelabbar på tändsticksarmar, till knubbig jollrande bebis med de mest förtjusande tjocka kinder och tofsar av långt hår på ena örat. Som ni förstår tar det numera all min tid att studera honom, och forskningen ligger mest på is.  Sen min man började jobba i måndags provar jag på det stereotypa mammalivet med barnvagnspromenader, garderobsbekymmer och fikor i tid och otid.

Nu i september har jag några framträdanden inplanerade som har med min bok att göra, det är allt. När jag någon gång tänkt på jobbet och forskningen de senaste månaderna har det mest varit med dåligt samvete över att den sedvanliga entusiasmen inte riktigt velat infinna sig. Förra helgen fick jag en välbehövlig pust av mitt gamla liv, så att jag insåg att passionen nog skulle komma tillbaka så fort den återigen är aktuell. Skribenten Thorsten Sandberg tog med mig ut till Rosersberg för att ta bilder till en artikel som han håller på att skriva utifrån min bok (den kommer att publiceras under hösten i Populär historia). Vi fick ett varmt mottagande på slottet och en specialvisning för att Thorsten samtidigt skulle kunna ta bilder på mig i hertiginnan Charlottes miljö. Jag blev så stolt när guiden sa att hon läst boken och att den hade sålt slut i museishopen. En overklig behaglig känsla av ombytta roller infann sig över att ha stjärnstatus, om än självklart i mycket begränsad omfattning: den lilla klick av världen som intresserar sig för ett hertigpar vid sekelskiftet 1800... Jacques höll sig lugn trots gnagande hunger, mutad av sin pappa med ett finger att suga på så att vi också hann se Hoglandssalen och hertig Carls bibliotek.