"Tusen år till julafton" - fortsättningen

I mitt förra blogginlägg skrev jag om årets julkalender i SVT: att jag hade lite svårt att se tjusningen i att titta på när andra lajvar. Känslan av att vara åskådare i en berättelse utan berättelse, typ. Men jag skrev också att jag uppskattade det faktum att kalendern tog fasta på hur människor levde förr i tiden, vardagsliv och barns liv, bortom romantiken.

Sedan dess har två veckor förflutit. Mina barn, som i början var måttligt förtjusta, har blivit frälsta. Eller nåja, men de vill i alla fall se alla avsnitt frivilligt. Och jag har också börjat uppskatta kalendern mer och mer. Dels därför att avsnitten fått mer inslag av berättelser (i jämförelse med de första vikingaavsnitten, som famlade efter formen). Humorn funkar också bättre och bättre (pruttljud är tidlöst) och ambitionen att omväxlande skildra societeten och allmogen är verkligt uppfriskande.

Bortom tyckande i termer av bra och dåligt är det intressant att notera hur historien framställs. Det återkommande draget är ju att det var sämre förr. Maten var sämre. Människorna var fattigare, sjukare och mer skrockfulla. Adelns och överklassens kulturella normer var en pina. Och så vidare.

Jag har egentligen inga sakliga invändningar mot detta (även om en del av skildringarna sannerligen betonar det exceptionella snarare än det vardagliga) men en intressant konsekvens är vad ett sådant synsätt gör med vår nutid. Kommer julkalendern - i takt med att vi närmar oss nutiden - visa hur allting blivit bättre? Den sortens framgångssagor brukar framför allt fungera för att legitimera nuet. I jämförelse med förra sekelskiftets statare framstår ju dagens fattigdom som närmast försumbar..? Genom att beskriva dåtiden som eländig tecknas nuet lite bjärtare färger. Eller kommer avsnitten som rör nutid skildra barnfattigdom eller tiggeri?