Journalistik och demokrati

Hur ska vi värna den oberoende, granskande journalistiken i en tid när upplagesiffrorna för tryckta dagstidningar viker?

Nu senast var det koncernen Mittmedia vars planer på ett närmast surrealistiskt sparprogram läckte ut i media. Förslaget innebar att en rad lokala dagstidningar i mellersta Sverige skulle övergå till att bli gratistidningar med utgivning ett par gånger i veckan. Samtidigt skulle 422 av koncernens 555 journalisttjänster bort.

Kvar blir rimligen en journalistisk produkt som ingen vill betala för – därav övergången till gratistidning, får man förmoda.

Mittmedia skrev också ett öppet brev till Alice Bah Kuhnke, och demokratiministern svarade. Susanne Nyström på Dagens Nyheter ryckte också ut till Mittmedias försvar och menade att det är dags att regeringen agerar till stöd för den krisande lokaljournalistiken. Det är lätt att instämma. Jag har tidigare argumenterat för att granskande journalistik fyller en så pass viktig roll i samhället att statligt stöd (i annan form än det nuvarande presstödet) är en rimlig väg att gå. På ungefär samma sätt som att staten stödjer teaterhus och andra viktiga kulturinstitutioner som inte förväntas kunna bära sina kostnader.

Det är nämligen viktigt att komma ihåg att den ställning i samhället, som debattforum och granskare av makten, som dagstidningarna haft i ungefär 150 års tid bygger på en historiskt betingad ekonomisk modell. Journalistiken lockade läsare, vilket i sin tur lockade annonsörer. För en lokal butik eller ett större svenskt företag var det länge i de flesta fall självklart att vända sig till tryckta medier - inte minst dagstidningar - för att nå ut med ett nytt erbjudande eller information om en ny produkt. I dag finns mängder av alternativ i form av direktreklam, reklam-tv, reklamradio, nyhetsbrev, Facebook-annonser, betalda google-sökningar - och en uppsjö andra möjligheter.

Annonsörerna har med andra ord svikit dagspressen. Det har skapat ett vikande ekonomiskt underlag för tidningarna vilket i slutändan leder till tunnare tidningar men högre prislapp. Och färre vill betala. Ändå verkar dagspressen tro att de framför allt svikits av sina läsare - ett dåligt samvete som knappast skapar en mer positiv känsla kring den där allt tunnare produkten.

Nyström argumenterar för mediers rätt att ta betalt för innehåll - vilket är självklart. Men att en del människor i dag förväntar sig gratis journalistik på nätet beror faktiskt på att dagstidningarna i mer än ett decennium blint trodde på en affärsmodell där digitala annonsintäkter skulle räcka för att skapa lönsamhet. Allt innehåll tidningarna tog betalt för i tryckt form gav de därför bort gratis på nätet. Kryddat med webb-tv och annat lull-lull för att verkligen få läsarna att förstå att de skulle lämna den där tryckta tidningen - som faktiskt var det enda som gav tidningen dess intäkter. Då är det knappast konstigt att människor vande sig och började förvänta sig gratis nyheter.

Nyström argumenterar också för de fria mediernas rätt att göra vinst på journalistik - vilket inte är detsamma som att ta betalt. Tidningarnas vinster är egentligen inte det stora problemet (även om det är principiellt vanskligt att en så viktig demokratisk institution som den oberoende journalistiken drivs i vinstintresse). Men ska samhället verkligen betala privata medieföretags vinst? Ett alternativ vore, som Jan Scherman föreslagit, att i stället stötta den lokala journalistiken inom ramen för Public Service. SVT och SR har länge hållit tillbaka sin lokala rapportering - inte minst på nätet - för att inte konkurrera ut de privata företagen. Om de privata företagen ändå drar sig undan borde det inte finnas något hinder att i stället satsa större på kvalitetsjournalistik av aktörer som arbetar långsiktigt och med aktiv närvaro redan i dag.

En annan modell vore att ge statligt stöd åt oberoende och privatägda mediehus som drivs utan vinstintresse, exempelvis i stiftelseform. Det skulle vara ett sätt att motverka den ägarkoncentration som ur demokratisk synvinkel redan är djupt problematisk. Det skulle garantera oberoende, men samtidigt värna om att skattepengar inte omvandlas till privata vinster.

Det kan nämligen vara på sin plats att påpeka att en krisande dagstidning som Dagens Nyheter gjorde en vinst på 122 miljoner kronor år 2015. Som så många andra tidningar har dess ledning vid upprepade tillfällen vädjat till sina läsare att öppna plånboken för god, granskande journalistik. En prenumeration på DN kostar i mitt postnummerområde i dag 642 kronor i månaden eller 7721 kronor för ett helår. Det är sannerligen ingen futtig prislapp för en tidning som i tjocklek påminner om den där gratistidningen som dyker ner i brevlådan någon gång i veckan, med bristande utlandsbevakning och en kulturdel som ofta ekar tom (särskilt när det handlar om recensioner av litteratur). Men det förtjänar också att påpekas att för samma pris som en DN-prenumeration kan 4 familjer ha abonnemang på Netflix OCH HBO samtidigt. Är det inte övermod från DN:s sida att prissätta sitt värde på det sättet? Hur vill egentligen DN att jag ska tänka kring en prenumeration: att jag stöttar en demokratisk institution eller att jag får en produkt värd det jag betalar för? För om svaret är det förra bör jag rimligen kunna ifrågasätta ägarnas vinstuttag, om svaret är det senare bör kunderna kunna lämna tidningen utan dåligt samvete om de inte känner att produkten lever upp till deras förväntningar.

Ja, journalistik kostar sannerligen. Men det är också värt att notera att radio- och tv-avgiften är i sammanhanget blygsamma 2 216 kronor per år. Per person kostar det alltså mindre än en tredjedel att finansiera ett flertal tv-kanaler och ett stort antal radiostationer som levererar högklassigt material dagligen.

Som medborgare är det rimligt att fråga sig vilka (i plural) sätt som är säkrast och effektivast för att finansiera oberoende och granskande journalistik - både lokalt och på riksplanet.