När vi bygger murar

För ganska precis ett år sedan ställdes Europa inför den största flyktingkatastrofen på åtskilliga decennier. EU stod handlingsförlamat och var oförmöget att koordinera en verkningsfull insats. Snart stod det klart att katastrofen inte i första hand tolkades som en katastrof för de människor som tvingades på flykt, utan för Europas flyktingmottagningssystem. Sedan dess har antalet flyktingar till Europa minskat dramatiskt: framför allt för att vägarna in i Europa skurits av. Men i havet mellan Libyen och Italien fortsätter människor att drunkna i hundratal.

I USA har Donald Trump samtidigt gjort frågan om muren mot Mexiko till sin viktigaste valfråga. I sitt senaste tal, som han höll i natt, talade han om en hermetiskt tillsluten gräns:

On day one we will begin working on an impenetrable physical tall powerful beautiful southern border wall. We will use the best technology including above and below ground sensors. That's the tunnels. Remember that. Above and below. Above and below-ground sensors. Towers. Aerial surveillance. And manpower to supplement the wall, find and dislocate tunnels and keep out criminal cartels.

Det är sannerligen en högteknologisk dystopi. I stället för "a shining city on the hill" tycks Trump vilja förvandla USA till ett gigantiskt Guantanamo. Det är också svårt att inte dra paralleller till den stora muren i tv-serien Game of Thrones. Muren representerar inte bara en faktiskt barriär utan också en fantasi om trygghet, en idé om att bygga bort sociala problem med hjälp av taggtråd. I amerikansk kontext är det ironiskt, eftersom landet byggdes på en specifik idé om öppenhet: öppet för invandring österifrån och öppet för expansion västerut (på bekostnad av de som redan bodde där givetvis).

En artist som i flera sammanhang berört flykten över gränsen mellan Mexiko och USA och de offer som skördas där är Bruce Springsteen. På albumet "The Ghost of Tom Joad" drog han paralleller mellan sin tids flyktingar och de som tvingades flytta i John Steinbecks och depressionens USA under dustbowl-eran. På albumet "Devils & Dust" återvände han till tematiken vid gränsen. I "Matamoros Banks" tar han sin utgångspunkt i en kropp som spolas i land vid Rio Grande:

For two days the river keeps you down
Then you rise to the light without a sound
Past the playgrounds and empty switching yards
The turtles eat the skin from your eyes,
so they lay open to the stars

Det senaste året har det funnits många anledningar att återvända till denna smärtsamt veckra låt.