Läsvärt på tyska! Marie Cronqvist tipsar om en sällsam femtioåring.

Denna höst har vi betraktat det tyska firandet av tjugo år utan den fysiskt påtagliga järnridå som var Berlinmuren. Men i skuggan av storpolitiken finns som alltid en uppsjö vardagliga berättelser som kan bidra med förståelse för den uppdelade värld som kännetecknade kalla kriget. En av dessa många berättelser kretsar kring en liten kosmopolit som oförtrutet i exakt fem decennier rest runt och strött sömnsand i trötta barns ögon. Lagom till det tyska jubileet, och som en del av festligheterna kring åminnelsen av det tyskarna kallar die Wende 1989-1990, togs ett antal initiativ att uppmärksamma den sällsamme lille figuren som lanserades i östtysk television i november 1959. Bland dessa finns den tyske journalisten och författaren Volker Petzolds två digra och påkostade böcker om der Sandmann, unser Sandmännchen eller John Blund som han sedermera fick heta på svenska då serien importerades från DDR i början av 1970-talet.

John Blund har visserligen en historia som sträcker sig längre tillbaka än 1959 - Hans Christian Andersen skrev bland annat om en sådan sagogestalt i sin ”Ole Lukøje” från 1848 – men det var i slutet av 1950-talet som karaktären fick den form vi tänker på i dag.  Länge fanns det två skilda tyska versioner, och särskilt den östtyska tilldelades en viktig roll på det kalla krigets ideologiska slagfält. I 1960- och 1970-talens DDR kunde Kindergarten-personal ge barnen i uppdrag att rita eller på annat sätt beskriva den lille gestalten, varpå det genast avslöjades vilken tv-version barnen tittade på i hemmet. Föräldrar till de barn som beskrev den västtyska varianten kunde råka ut för repressalier.

I kalla krigets Europa var den östtyska Sandmanns kulturella betydelse enorm, som positiv symbol och som stark kraft i marknadsföringen av staten DDR. Den lilla dockan reste ut i världen, till både väst och öst, och hans framgångsrika profilering som världsresenär bidrog till att skapa en positiv bild av landet, men kunde också förmedla en alldeles särskild omvärldsbild till tv-tittarna därhemma. Unser Sandmännchen, som han kallades i Östtyskland, valde nämligen noga sina resmål i den socialistiska världen och bland förtryckta etniska minoriteter i väst; han besökte vänner i Vietnam och Latinamerika, landade på Röda torget i Moskva och betraktade de vackra lökkupolerna, drack örtte med afrikanska barn, lärde sig skjuta med pil och båge med indianerna i Nordamerika, och betraktade den ljusa natthimlen tillsammans med samerna i Lappland.

Karriärens höjdpunkt var dock 1978 då han fick följa med den omåttligt populäre östtyske kosmonauten Sigmund Jähn på dennes färd ut i världsalltet. Från rymdkapseln vinkade Sandmann till alla barn framför tv-apparaterna. Ett dokumentärt klipp från detta tillfälle finns med i Wolfgang Beckers film Good Bye Lenin! från 2003, i vilken den unge Alex Kerner drabbas av Jähn-febern.  Feel good-filmen Good Bye Lenin! var ett uttryck för det som sedan 1990-talet gått under beteckningen Ostalgie, det nostalgiska förhållandet till det gamla öst i det enade Tyskland. I detta ”ostalgiska” kosmos utgör Sandmann en av fixstjärnorna, säkert något mindre på grund av hans karaktär av driven ideologisk eller kulturimperialistisk produkt än hans uppenbara förmåga att anknyta till och aktivera ljusa barnaminnen.

Den femtioårige Sandmann sänds faktiskt än i dag på tysk tv och det är förstås den östtyska varianten som överlevt, om än i kraftigt avideologiserad tappning. I Filmpark Babelsberg söder om Berlin, platsen för gamla UFA- och senare DEFA-studios, finns sedan ett antal år en permanent Sandmann-utställning och det är också här som serien numera produceras. För några veckor sedan öppnade dessutom en ny familjeutställning på närliggande Filmmuseum Potsdam, ”Der Sandmann auf Reisen”. Samma titel har en redan existerande populär serie vykort som bland annat dokumenterar tillfället då das Sandmännchen besökte Karl Marx grav, eller då han landar i helikopter på Röda torget i Moskva, eller då han i glansig kosmonautdräkt kikar ut ur en klotrund Sputnik. I den lille kosmopoliten och kosmonauten odlas på detta sätt minnet av ett ljust Östtyskland, ett land där i realiteten ingen medborgare hade möjligheten eller friheten att resa som han.

 

Boktips:
Volker Petzold, Der grosse Ost-West Sandmännchenlexikon, 2009
Volker Petzold, Das Sandmännchen. Alles über unseren Fernsehstar, 2009

 

Marie Cronqvist

Forskarassistent vid historiska institutionen, Lunds universitet