Korståget i ödemarken

I mars utnämndes en avhandling om fortsättningskrigets religiösa retorik till 2012 års bästa avhandling vid Jyväskylä universitet. Jouni Tillis avhandling har trots sin inte helt lättillgängliga titel (”The Continuation War as a Metanoic Moment. A Burkean Reading of Lutheran Hierocratic Rhetoric”, tillgänglig på engelska som pdf här) prisats för sin tvärvetenskapliga bredd, en kombination av retorik, statsvetenskap, historia och teologi.

Tilli visar hur prästernas retorik hängde samman med statens krigspolitik. När fortsättningskriget ändrade karaktär från anfallskrig till ställningskrig för att avslutas i en nästan panikslagen reträtt, vävde prästerna samman skeendena till ett bibliskt drama som inte lämnade utrymme för kritik. Tilli poängterar dock att prästerna inte kan avfärdas som språkrör för statlig propaganda. De byggde en systematisk tolkning av kriget på grundval av sin övertygelse.

En etiskt betydelsefull konsekvens var att prästerskapet och kyrkan gav sin välsignelse åt våldsutövning, trots Jesu ord: "alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd". Helsingin Sanomats recensent Pekka Mykkänen påminns om "våra dagars jihadister", en provokation som säkerligen kommer att väcka vrede i kommentarsspalterna. (länk)

Den gamle kulturradikalen Olavi Paavolainen, Erkki Valas forne kamrat, tjänstgjorde vid arméns informationskompani under fortsättningskriget. Han förhöll sig mycket kritiskt till det kristligt fosterländska patos som genomsyrade både Finlands och Tysklands religiösa auktoriteters bidrag till propagandan. I Paavolainens uppgörelse med kriget och tidsandan, Synkkä yksinpuhelu (1946), beskrev han Mannerheims dagorder om "korståget" som "chockerande, patetisk, oäkta och framför allt ofinsk".

I början av Barbarossaoffensiven var Finland en Kristi soldat i den slutgiltiga kampen mot den eviga fienden. Nordens utvalda folk skulle frälsa det kristna Europa och skapa framtidens Storfinland. Kriget och lidandet drog ut på tiden och triumferna lät vänta på sig. Snart ställdes större krav på moraliskt leverne vid hemfronten och lydnad mot befäl och makthavare. Freden med Sovjetunionen innebar ännu en retorisk vändning. Finland hade sig själv att skylla för sin vandring genom "den brännande torkans land" (Hosea 13:5). Det olydiga folket kunde bara vara tacksamt att det ännu tilläts existera. Midsommarfirandet 1944 togs som exempel på de avgudar som folket hade valt att följa i stället för Gud: sexuell njutning, rusdrycker och mammon.

Tilli har undersökt ca 400 predikningar, tal och tidningsartiklar. De representerar inte alla av de 500 präster som tjänstgjorde i kriget, varav 280 vid fronten. Alla gick inte lika långt i sin sammanblandning av religiös retorik och nationalism som t.ex. de pastorer som tillhörde Akademiska Karelen-Sällskapet. Tidigare forskare har lyft fram själavården som prästernas viktigaste uppgift under kriget, och andra forskare har hävdat att oklarhet härskade även under kriget om vilka Finlands mål egentligen var och med vilka medel propagandisterna borde främja dem. Tilli ger dock en mycket konsekvent bild - måhända en konsekvens av hans materialurval.

Helsingin Sanomats recensent är välvilligt inställd till Tillis avhandling. Två tidigare verk som analyserade prästernas ideologiska roll fick ett betydligt njuggare mottagande i tidningens spalter: kyrkohistorikern Ilkka Huhtas Papit sisällissodassa 1918 (Prästerna i inbördeskriget 1918, Kirjapaja 2010) och docenten i nytestamentlig exegetik Niko Huttunens Raamatullinen sota (Det bibliska kriget, SKS 2010).

Ilkka Huhta skriver om den evangelisk-lutherska kyrkans präster som aktivt deltog på den vita arméns sida under inbördeskriget och militärprästerna som blev en integrerad del av arméns organisation. Även om det fanns "röda" präster som sympatiserade med arbetarrörelsen, deltog dessa inte i strider (med ett undantag). Många unga präster som aktivt deltog i krigshändelserna och de efterföljande uppgörelserna upplevde säkerligen krigsåren 1939-45. De flesta präster vid den inre fronten 1918 var unga och många hade just fullfört sin utbildning. Vissa av dem blev senare betydelsefulla politiska aktörer, både inom kyrkan och utanför den.

Artikeln om Huhtas och Huttunens böcker i Helsingin Sanomat viker in på sidospår som den röda sidans "präster": Otto Wille Kuusinen anpassade Bibeln efter sina egna behov "som den bäste jesuit", enligt Karonen. (länk) I stället för att diskutera forskningsresultaten berättar artikeln om de präster som varken stred med bibelord eller gevär utan värmde bastun, försåg soldater med mat, tolkade, tvättade lik och begravde de döda, även röda. Artikelns syfte förblir oklar - den verkar vagt apologetisk men det framgår inte mot vilket slags kritik prästerna som deltog i inbördeskriget måste försvaras. Det framhålls att prästerna plågades av "moralets förfall" i den vita armén - en förmildrande omständighet eller en central del av budskapet?

Jouni Tilli visar att fortsättningskrigets sista bittra år fick 1940-talets präster också att söka orsakerna i arméns och civilbefolkningens moraliska förfall. Han identifierar "jeremiaden" som en specifik genre i prästernas predikningar under denna tid. Kvinnor och ungdomar anklagades för lössläppt leverne, soldater för olydnad och alkoholmissbruk.

När själva kriget hade motiverats som ett korståg, inte blott ett försvarskrig som vinterkriget utan den sista striden i apokalypsens tecken, måste omvärderingen av Finlands läge och reella möjligheter bli desto mer skräckinjagande. Här finner jag intressanta likheter med den undergångsstämning som härskade i den finländska pressen strax före vinterkriget 1939, och som jag går in på i min avhandling Den allrakäraste fienden (Sekel 2008). När framgången hade varit så given och fienden förutbestämd att gå under, kunde orsakerna till krigets olyckliga vändning bara sökas hos "korsriddarna" själva. Plötsligt blev de "gudlösa bolsjevikerna" Guds gissel i kampen mot finländarnas inre svagheter. Men det var endast Gud som var mäktig nog att förödmjuka Finland, enligt predikningarna. (Tilli 146)

Den ofattbara skuldbörda som jeremiaderna lade på de enskilda soldaternas och civilbefolkningens axlar var kanske ändå ett större trauma än fantasierna om heliga krig, som får HS recensent att fiska efter kommentarer genom att associera till jihad och George W. Bushs retorik.

Kanske kändes det som en liten befrielse för en del som hört nog av dessa predikningar att en av Väinö Linnas romanfigurer, den pietetslöse Vanhala i Okänd soldat (1954, övers. av N.B. Stormbom 1956), avslutar boken med ett skratt: "Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa."

Det är skämtet alla minns. Men vem minns fänrik Jalovaara på sista sidan, som smugit iväg till skogens ensamhet för att gråta bittert och obehärskat: "Vi hörde... vi fick höra... Finland är dött... drivor täcker graven... graven..."

I själva verket ekar jeremiaderna ännu i Linnas opersonliga berättarröst. "Den som råder över orsaken han svare för följderna."