Tredje statsmakten - eller fjärde?

Till våren ger jag en kurs inom det svenskspråkiga, tvärvetenskapliga magisterprogrammet Kultur och kommunikation vid Helsingfors universitet. Min kurs heter "Offentlighet och ideologi" och kan nog definieras som en blandning av mediehistoria och idéhistoria. Eftersom mina studenter ofta är journalister eller journaliststuderande (en del har dock studerat filosofi, nordiska språk eller kulturproduktion), försöker jag alltid relatera till dagsaktuella ämnen och engagera de studerande att analysera allt som de ser omkring sig. Från Arendt, Popper och Habermas till Berlusconi och Timo Soini... Det är en mycket rolig kurs - och svår för läraren! Först efter tre vårar tror jag att jag själv har fått en någorlunda klar bild av vad jag vill uppnå med kursen och vad jag kan kräva av studenterna.

Eftersom vi ofta hoppar mellan material på olika språk, gör vi spännande upptäckter om skillnader och likheter. Något som förvirrar mig personligen är svenskans avvikelse från de flesta andra europeiska språk i översättningen av franskans quatrième pouvoir (efter Montesquieu, bl a Rousseau) och engelskans fourth estate (Edmund Burke): TREDJE statsmakten.

Tydligen härrör det engelskspråkiga uttrycket från tvåkammarparlamentets föreställda uppdelning i tre ständer: "Burke said there were Three Estates in Parliament; but, in the Reporters' Gallery yonder, there sat a Fourth Estate more important far than they all." (Thomas Carlyle) Den svenska ståndsriksdagen bestod dock av fyra ständer fram till 1866: adeln, prästerskapet, borgarna och bönderna.

Det franska uttrycket syftar i stället till Montesquieus maktdelningsprincip, trias politica - uppdelningen av statsmakten i en legislativ, exekutiv och judiciär bransch. Han var för övrigt mycket intresserad av triader i sina politiska texter: han såg det franska samhället som delat i tre klasser, monarkin, aristokratin och undersåtarna, och beskrev tre olika typer av regeringsformer med var sin regerande princip: monarki (ära), republik (dygd) och despotism (fruktan).

Tretalet har enorm kulturell betydelse i västerlandet. Vi behöver bara tänka på dess innebörd i kristendomens symbolspråk, som har präglat populär- och högkulturella uttryck i två tusen år. Därför är det inte helt neutralt att kalla pressen, vars politiska betydelse bara fortsatte att växa, den "fjärde statsmakten". (I franskan har "fjärde statsmakten" också hänvisat till den allmänna opinionen.)

Om tre är perfektion och balans, är den fjärde överflödig. Men man kan också hålla sig till mer världsliga sinnebilder och tala om det tredje eller femte hjulet på vagnen som något överflödigt. För att återvända till ämnet, varför blev den fjärde statsmakten den tredje i Sverige? Inget annat språk har ändrat på uttrycket på detta sätt.

I Wikipedia kan vi läsa Geijers citat: "Redan i den äldre konstitutionella monarkien har denna diskussion ett dubbelt fält, i konselj och representation. I den nyare, der de bägge sistnämnda äro närmare förenade, har denna diskussion tillika fått en ny, tredje, mäktig organ – pressen – denna utomordentliga, af godt och ondt så blandade makt – säger en utmärkt politisk författare – att, utan den, friheten ej skulle kunna lefva, och att, med den, ordningen med möda kan bibehålla sig."

I stället för konselj och representation skulle vi i dag säga regering och riksdag. Den svenska maktdelningsprincipen var alltså tudelad enligt Geijer, och pressen kompletterade och balanserade det problematiskt sammantvinnade paret. Tydligen hänvisade Geijer här till Tocqueville, men fransmannen skrev om fyra makter i De la démocratie en Amérique (1833), där han utvecklade Montesquieus maktdelningsprincip enligt sina observationer av samhället i de Förenta Staterna: centralmakten (omfattande Montesquieus tredelade statsmakt), delstaterna, lobbyorganisationerna samt pressen.

I de tyskspråkiga länderna talar man i likhet med de frankofona om "den fjärde makten" och länkar pressen till den tredelade statsmakten. Trots att denna roll inte är lagstadgad i strikt mening, har ändå domslut till yttrandefrihetens försvar i Tysklands författningsdomstol hänvisat till den fria pressens avgörande betydelse för den "frihetliga demokratiska grundordningen" i staten. Huruvida den politiskt oberoende pressen verkligen är oberoende, underkastad marknadens lagar som den är, och hur nya medier förmår främja fri opinionsbildning, är dock en annan fråga (som vi även diskuterar under kursens gång).