Jantelagen finns i grunden av den svenska kulturen. Vi har en uppfattning om att den är typiskt svensk. Kanske är den det, om man med typiskt svensk menar att det är oskrivna regler som regerar eller åtminstone har regerat här. Om vi istället menar att det är något som skulle skilja oss från människor i andra länder är det inte lika sant. Själva jantelagen finns i Skandinavien och inte på andra håll, men det handlar bara om att de formulerat det något annorlunda, även om det finns oskrivna regler med samma innebörd. Till exempel kan man på engelska använda uttrycket “Tall poppy syndrome” för liknande saker som det vi har i jantelagen.
Jantelagen går ut på att du inte ska tro att du är något. Du ska inte tro att du är bättre, viktigare, kan mer, är klokare, eller har några andra fördelar som gör dig förmer än andra människor. Du ska inte tro att du duger. De delarna av jantelagen känner de flesta till, men det finns också en fortsättning. Den handlar om att du inte ska tro att du kan lära andra något, eller att andra bryr sig om dig. Och du ska inte skratta åt andra. Oftast formuleras jantelagen utifrån “du” och “vi/oss”, vilket förstärker innehållet eftersom det blir tydligt att det handlar om personen i förhållande till en grupp.
Var kommer jantelagen ifrån?
Jantelagen formulerades i en skönlitterär bok som heter “En flykting korsar sitt spår”. Boken kom 1933 och skrevs av Aksel Sandemose. Författaren var norsk, men han växte upp i Danmark och bokens handling utspelar sig i en fiktiv dansk stad som heter Jante. Kanske verkar det sent att jantelagen inte formulerades förrän på 1930-talet. Det finns två saker man kan tänka om det. Dels är mycket av det vi uppfattar som helt grundläggande i vår kultur inte särskilt gammalt, en hel del är faktiskt inte äldre än början av 1900-talet. Dels är det rimligt att tänka sig att de oskrivna reglerna redan fanns i vår kultur, men att Sandemose var den som formulerade dem tydligt.
Varför behövs en jantelag?
Jantelagen kan framstå som bara förtryckande, missunnsam och begränsande, men faktum är att den typen av oskrivna regler kan ha haft stor betydelse. Det man ska komma ihåg är att inte alla tider varit så individinriktade som den tid vi lever i nu. Tvärtom har människor i de allra flesta tider och sammanhang varit beroende av en grupp för att klara sin överlevnad. Att sticka ut och vara annorlunda, att tro att man är mer eller bättre, kan vara ett sätt att bli utstött från gruppen. Man passar ju inte längre in då. Behöver man gruppen för att klara sig är en utstötning livsfarlig och därför kan oskrivna regler som hindrar oss från att sticka ut vara skyddande.
Varför kan jantelagen skada?
Sandemose var ingen anhängare av jantelagen. I boken formulerade han den för att visa på en småstads inskränkthet och hur begränsande det kan vara när andra bestämmer vad det kan bli av oss. Framför allt när utgångspunkten är att man inte ska tro att man är något, kan göra något av vikt eller betydelse och så vidare. Den typen av strukturer har absolut kunnat fungera skyddande eftersom den hållit kvar människor i en grupp, men samma mekanism har också kunnat vara förtryckande. Det finns faktiskt människor som inte passar i den grupp där de har hamnat, oavsett om det nu är en småstad, en viss släkt eller en annan grupp.
Jantelagens värsta konsekvenser
Befinner man sig i ett sammanhang där jantelagen är väldigt stark kan konsekvenserna bli förödande. Ofta går det inte längre än till självhat eller bristande självkänsla för den som inte passar in, men från andra och sig själv får höra att hen inte är speciell. I vissa fall kan svårigheterna att anpassa sig till gruppen vara så stora att personen blir sjuk av att försöka, eller i värsta fall tar sitt liv. Ett exempel är om man vuxit upp som homosexuell i en mycket liten ort med konservativa dömande värderingar, utan möjlighet att ta sig därifrån. Det händer fortfarande att det är så, även i vårt land, men tack och lov är rörelsemöjligheterna och friheten i allmänhet större nu.