Idag känns det självklart att se Sverige som ett land med en stark strävan efter jämställdhet. Många kallar sig för feminister, #metoo-rörelsen växer fortfarande och även om allt inte är perfekt är tanken om jämställdhet och jämlikhet något grundläggande i vår kultur. Det har inte alltid varit så. Länge levde kvinnor och män i skilda världar, kvinnornas domän var hemmet, medan mannens ute i samhället. Det var män som jobbade, som hade politisk makt och det var bara män som hade rösträtt. Parlamentarismen har funnits i Sverige sen 1718, men till en början handlade det inte om någon allmän eller fri rösträtt. Det var ganska få som fick lov att rösta.
Till en början var rösträtten inte begränsad till män, utan kriterierna kunde till exempel vara att man skulle vara borgare, myndig, betala skatt och äga en fastighet. Även om det var fler män än kvinnor som uppfyllde kriterierna var kvinnor inte helt uteslutna. 1758 ändrades det, eftersom man då slutade definiera kvinnor som borgare. På landet fanns inte borgarval, utan landsbygdsval där en präst valdes. I de valen kunde kvinnor ha rösträtt ända fram till reformen år 1862. Dock kunde kvinnor fortfarande inte bli präster eller valda politiker. Mellan 1723 och 1772 hade kvinnor rösträtt även i val till riksdagen, men de lokala valen engagerade i allmänhet människor mer.
1800-talets mitt
I slutet av 1700-talet hade alltså den kvinnliga rösträtten tagits bort, i såväl borgarnas och landsbygdens val, som i riksdagsvalen. På olika håll i landet fanns olika inställning till kvinnlig rösträtt, det fanns områden där man tyckte att kvinnor skulle återfå sin möjlighet att rösta, men i allmänhet fick det inget genomslag. I mitten av 1800-talet skapades landstingen, där rösträtten var beroende av inkomsten (ju högre inkomst, desto fler röster hade man). I princip kunde kvinnor genom det få rösträtt, men i praktiken var det ytterst få som kunde uppfylla villkoren. För att räknas som myndig var en kvinna tvungen att vara ensamstående, ogift och äldre än 25 år eller änka, vilket förutom inkomstkraven utestängde de flesta.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet
I slutet av 1800-talet började påtryckningarna för att kvinnor skulle få rösträtt. Den första motionen kom till andra kammaren år 1884, men väckte inte så mycket intresse. Runt sekelskiftet började kvinnornas kamp för rösträtt på allvar. År 1903 bildades LKPR – Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt. Det var en förening som helt och hållet bestod av kvinnor, men som förenade både liberala och socialdemokratiska kvinnor. Som mest hade man 17 000 medlemmar och vid en namninsamling 1913 lyckades man samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnornas rätt att rösta. Gång på gång framfördes förslag, motioner och påtryckningar, men man mötte också motstånd gång på gång och rösträtten för kvinnor dröjde.
Äntligen rösträtt!
1917 fälldes ännu ett förslag om att införa kvinnlig rösträtt, men på grund av hungersnöd och rädslan för att det skulle bli stora strejker eller till och med revolution, röstades förslaget igenom året efter. Den 17 december 1918 röstade förstakammaren ja till att införa rösträtt även för kvinnor. Till en början skulle rösträtten gälla i kommunvalen. Efter en annan omröstning som skedde 24 maj 1919 fick kvinnor rösträtt även i riksdagens andra kammare. En grundlagsändring behövde ske innan det kunde bli verklighet, och den gjordes 1921. Från och med det året har kvinnor haft rösträtt i Sverige. 1921 var det dessutom ett val till andrakammaren, som gjorde att kvinnorna kunde använda sin rösträtt.
Inte för alla
Även om det formulerats som att det var en allmän och lika rösträtt betydde inte det att alla fick rösta. För att få rösta i valet till andra kammaren år 1921 behövde man ha fyllt 23 år. Det fanns även andra gränser. Man hade ingen rösträtt om man förklarats omyndig, om man gått i konkurs, missat att betala skatt eller om man försörjdes av fattigvården. Det var också möjligt att som del av ett straff dömas till att förlora sin rösträtt. Kraven om att man inte fick vara försatt i konkurs och inte fick försörjas av fattigvården fanns kvar ända till 1945. Människor som förklarats omyndiga till exempel på grund av psykisk sjukdom fick inte rösträtt förrän 1989.