Om någon skulle fråga dig om det finns en svensk kultur skulle du förmodligen svara ja, men vad skulle du egentligen svara om du sen ombads beskriva vad den svenska kulturen innebär? Det är inte så enkelt att sätta fingret på vad det kan vara, alla de oskrivna regler och saker vi tar för givet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson svarade en gång att vi svenskar är bra på att stå i kö, vilket han blev hånad för. Inte kan den svenska kulturen utgöras av att vi är bra på att köa? Nog måste den vara mer än så och innehålla saker som känns lite viktigare än så?
Det är riktigt svårt att beskriva svensk kultur och vad den innebär, alla verkar ha olika svar på denna frågan. Jag tror nog att vi allihop känna igen oss i famlandet efter svar på frågan. För vad är egentligen svensk kultur? Det är väldigt svårt att slå fast. Alla svar känns för små och ofta också lite fel. Kanske är problemet att vi tänker oss att det ska vara en enda kultur, något som förenar alla svenskar oavsett ålder och sammanhang, medan det i själva verket kanske snarare handlar om ett kluster av vanor och uppfattningar som tillsammans bildar något som kan ses som den svenska kulturen.
Jante och steget in i 2000-talet
Något som brukar ses som typiskt svenskt är jantelagen. Den säger att du inte ska tro att du är något, du ska inte tro att du är speciell. I praktiken betyder det att du inte ska framhäva dig själv, utan snarare förminska dina prestationer, göra så att du framstår som helt vanlig. Man kan ifrågasätta om detta är något som faktiskt varit universellt svenskt i alla sammanhang och samhällsklasser. Framför allt kanske det skett ett skifte i den nya tiden, med influencers, bloggare och där varje person ska vara sitt eget varumärke. Mycket nuförtiden handlar om att framställa sig just som speciell och den yngre generationen verkar inte särskilt styrd av jantelagen.
Inbundna svenskar
Hand i hand med jantelagen går den uppfattning vi tror att andra har om oss, den som handlar om att vi är tysta, tillbakadragna, inte vill småprata, vara öppna eller hjälpa andra. Vi är motsatsen till den sinnebild vi har av extroverta amerikaner. Trots att det är något som fortfarande kan anses vara del av den svenska självbilden verkar det som att också det är på väg att luckras upp. Med ett ökat resande, i en tid med krav på ett ökat antal sociala kontakter, där relativt lösa nätverk är vanligare än stabila grupperingar, är det bara logiskt att vi inte kan fortsätta vara lika inbundna, även om vi kanske ofta skulle trivas bättre med att vara det.
Kö, ordning och reda och ingen korruption
Tittar man på forskning och undersökningar finns det en sak där svenskar brukar utmärka sig. Vi tror på vår stat, våra skyddsnät och de kollektiva lösningarna för att ta hand om människor. Vi litar i högre utsträckning än människor i andra länder på systemet, att saker är i ordning och att det inte finns korruption. Kanske är det därför vi är så bra på att köa också. Är det ordning och reda och ett rättvist system finns det ingen anledning att trängas. Står vi i kö blir det ju så rättvist det kan bli. Skyddsnätet för till exempel sjuka verkar försvagas, men fortfarande har vi en tilltro till systemet. Kommer tilliten att kvarstå? Det visar sig i framtiden.
Olika kulturer sida vid sida
När vi pratar om mångkultur tänker vi ofta på människor från olika länder, med olika religioner, språk och så vidare. Om sanningen ska fram har det väl alltid funnits massor av kulturer parallellt med varandra, även bland de som är födda i landet och har svenska som modersmål. En aspekt är att det i olika sociala grupper finns olika koder. Någon som vuxit upp i förorten skulle känna sig mycket vilsen i överklassens sammanhang och vice versa. En annan aspekt av parallella kulturer handlar om kulturer formade kring musik eller annan populärkultur. Polariseringen som fanns mellan syntare och hårdrockare är känd, men det finns otaliga andra exempel på motsvarande kulturer. Punkare, raggare, emos och nördar är några av dem.